^{Det är januari 2023 när vi öppnar våra datorer. I sista minuten behövde vi byta program för vårt möte, men som tur är har Clara Bodén hängt med i förändringarna. Hon sitter i vad som ser ut som ett litet arbetsrum i sitt hus i Offerdal i Jämtland alt i Offerdal i Krokoms kommun, Jämtland.  Huset är hennes mans släktgård och de är nu den femte generationen på gården. Clara Bodén är filmare, producent och regissör. Hon driver sedan 2011 produktionsbolaget Vapen och Dramatik tillsammans med Ronja Ragnhild Svenning Berge och Cicely Irvine. Hennes essäistiska dokumentärfilmer berör ofta Norrlandrelaterade frågor och hon har avhandlat både svensk energiproduktion, skogspolitik och plats-identitet. Innan hon gick in i en filmkarriär gick hon skidgymnasiet i Gällivare och vi börjar vårt samtal där - hur hon hittade från skidspåret till kameran och filmen.}

Jag gick i fyra år på skidgymnasiet men har alltid varit intresserad av poesi och filosofi. Jag hade nog inte fattat att man kunde jobba som konstnär eller filmare. Hade ingen referens till det. På gymnasiet bodde jag på skolan och på kvällarna hyrde vi film från pressbyrån. En gång hade vi hyrt Elephant av Gus Van Sant. Jag minns det som att ingen tyckte den var bra, förutom jag som tyckte den var helt fantastiskt. Den filmen kan man säga var en game changer för mig att fatta att film och konst var en möjlighet. När jag sen ville slutade åka skidor och hade livskris, eller så mycket livskris man kan ha som tjugoåring, satt jag och bläddrade i kurskatalog och såg att det fanns en filmmanusutbildning på Umeå universitet. Ju mer jag läste om den så tyckte jag att det lät passande. Jag sökte och kom in.

Jag hade en ganska stereotyp bild av universitetet. Tänkte att det skulle vara många smarta människor i mörka kläder, att man skulle sitta och lära sig någonting. Sen förstod jag ingenting när jag var där. Det var otroligt långsamt och på väldigt låg nivå. Det var en treårig utbildning och behållningen för mig var två klasskompisar. Efter universitetet gjorde jag praktik hos en producent som heter Freddy Olsson som har jobbat med Carl-Johan de Geer och gjort mer essäistisk dokumentärfilm. Det var han som sa till mig att jag behövde en kamera och lära mig klippa. Så där fick jag sitta i klipp-program i fyra månader, men det var nog helt avgörande för annars tror jag att jag hade gått vilse.

Jag är nog skitdålig på att beskriva mitt konstnärskap, men kanske kan man säga att jag är en late bloomer som ganska sent fattade hur man kunde jobba med film. Jag gjorde min första film när jag var tjugofem år. Jag beskriver mig som filmare och producent vilket i sig är ganska spretigt, men i grund och botten jobbar jag med dokumentärt berättande, ofta i en essäistisk stil. Jag har också filmat för andra och jag gillar att fota. Fotot var en viktig ingång till mitt filmskapande.

Efter manusutbildningen fattade jag att bara sitta och skriva manus var inte riktigt min grej. Jag behövde ha en kamera i handen och vara i ett görande. En anledning till varför vi pratar med varandra kanske är för att jag de senaste åren jobbat med platsen som en sorts utgångspunkt. Även om det i sig är ett föränderligt begrepp beroende hur man ser på en plats. Det kan å ena sidan vara Norrland, men det kan också vara något mer konkret som Jämtland som i sin tur innefattar en massa annat. Svensk film är för mig en ganska centralistisk miljö, det är väldigt många som befinner sig i en större stad. Jag tror att platsen, alltså var man befinner sig och hur man har sin vardag, påverkar ens praktik. Att verka i en miljö som inte är en storstad för med sig en känsla som jag tror påverkar hur jag pratar om och skapar film.

Platsen man utgår ifrån tror jag i grund och botten ÄR väldigt viktig för alla även om mycket i samhället försöker säga det motsatta, och för mig har plats varit viktig i många av de filmer jag gjort de senaste tio åren. I filmen LGH + BIL + ALLT JAG HAR OCH ÄGER, som blev klar 2014, tog processen mig fysiskt från Göteborg till Oslo, en sväng hem till Jämtland, ytterligare en sväng till Oslo för att sedan till sist landa här igen, i Jämtland på Rödön någon mil utanför Östersund. Under processen var jag och några av de närmaste medarbetarna i filmen ute i gymnasieskolor här i området och pratade om filmens tematik på ett mer filosofiskt sätt. Vi visade filmen grovklippt och fick med oss mycket material hem i ljud genom de efterföljande samtalen. Filmen ställde frågor såsom: Vad är det här för plats? Vem passar här? Och vem passar inte här? Alltså frågor som på ett sätt kan kännas platta men samtidigt tyckte vi att vi fick väldigt intressanta svar i mötet med ungdomarna. Svar och tankar som kunde vävas in i filmens berättande tillsammans med min voiceover. Till exempel märkte jag då när det kom upp frågor om var jag bodde. Ungdomarna konfronterade mig med var jag bodde och det var värdefullt att jag inte gjorde något slags gästspel utan att jag faktiskt ville så pass mycket med filmen att jag ville vara här.  

Jag har ingen aning om hur detta skär i era liv utifrån era intressen, men för mig finns det en lojalitet till en plats och ett ärligt varande på den. Det kan vara allt från sig själv, sitt liv, sin ekonomi och sin vardag. Det är på gott och ont. Kanske kan det summeras i något Isa Fremeaux säger i ett avsnitt av den otroligt lyssningsvärda podden Forest of Thought av Ingrid M Rieser: “The more you inhabit the place the more the place inhabits you.”

När jag hade flyttat tillbaka till Jämtland kände jag en ny förälskelse till platsen. Nu har jag bott här i elva år, vilket för mig är länge eftersom jag är en rastlös person och nyförälskelsen sedan länge är borta. Platsen har fört med sig mycket positivt men också utmaningar. Helt naturligt så finns det inte lika många kollegor eller plattformar för diskussioner här och det tror jag lett till att jag i viss mån ofta tycker det är roligt att åka iväg och visa mina filmer. Att bo och verka som filmare utanför en större stad begränsar ibland de kollegiala samtalen.

En intressant liknelse kan vara när jag började skidgymnasiet. Jag var sexton år och tyckte det var så jäkla märkligt att de som var tjugo år och som redan hade varit där i fyra år, inte åkte bättre. Jag minns att jag tänkte, vad håller ni på med? Hur kan jag som är ny åka snabbare än er? Sen är man själv tjugo år och så kommer det någon sextonåring och piskar en.

Jag tror att jag är där själv nu i mitt liv. Om det är någon sorts fyrtioårskris eller vad det är, men det är inte så enkelt att hålla en konstnärlig praktik igång och leva på det men lika mycket leva i det, alltså att känna sig själv i relation till de tankar och en praktik som liksom levandegör meningen för en själv. Så känner jag för stunden.

Jag tror att det du refererar till är när jag säger: “Varför fan var det ingen som pratade med oss om det?”. Den meningen handlar nog mer om att jag levt på en plats, alltså staden, utifrån en idé om att det var resan från den lilla platsen, småstaden, centralorten eller “norr” till den stora platsen, den större staden i söder, som inte blev ifrågasatt. Att vad som var perifert och vad som var centralt och den makt och norm som kopplas till detta inte problematiseras. Det vill säga, har man vissa ambitioner och idéer, presterar vissa resultat, då ska ditt val gå i riktning mot den stora staden för där kommer det infrias. Men det är också som jag säger i filmen, “platsen som en accessoar” ; att jag upplevde i tiden mellan tonår och säg tio år framåt i mitt liv att det var som att den stora staden var “rätt” accessoar för en “lyckad person” osv. Överlag saknande jag nog samtalet om just plats, och platsens betydelse för en själv och den egna betydelsen för platsen.

Ofta börjar det med att jag hör någonting eller att någon säger något. LGH + BIL började med att jag var på en fest med min lillasyster. Hon och hennes kille bjöd in till midsommarfest i hans stuga eller rättare sagt hans på den plats längst Indalsälven i närheten av Stugun där hans släkt på pappans sida vuxit upp. Jag fotade lite på festen för det var ett fint sammanhang med vänner och det var som att jag såg min syster i en situation som jag ville dokumentera. När vi åkte bil sa min syster “vet du Clara, jag tror inte att jag är mer än Jämtland”. Det var som att jag både fattade och inte fattade vad hon sa och jag svarade något i stil med “jo men det är klart att du är”. Jag minns inte hur samtalet fortsatte men jag kom ihåg att jag tyckte att det var lite störigt sagt.

Men det var någonting med den där festen och syrrans kommentar, som fortsatte i mig. Det kändes som att alla ville vara på den platsen. Alla ville ha sina liv där, men det var så få som faktiskt var där då, som bodde i Jämtland då. När jag senare började prata med några från festen om det, så kunde det komma kommentarer såsom “jamen, det känns som att jag är på avstånd i några år bara kanske för att bevisa något men egentligen väntar jag bara på att flytta hem”. Man ska i och för sig ha i åtanke att vi var i 23-26 årsåldern. Det fanns så mycket mentala föreställningar som man styrde efter och som man försökte anpassa sitt liv utefter. Ju mer jag tänkte på vad syrran hade sagt, ju mer kände jag vad konstigt jag hade svarat. Vilket konstigt meningsutbyte. Hon säger en sådan sak och jag svarar som att jag förstår vad hon menar.

Då var min tanke långt ifrån vad filmen i slutändan blev. Då tänkte jag att jag ville återvända till festen. Jag började höra av mig till alla som hade varit där. Jag var nog färgad av idéen att göra fiktion. I samma veva började jag jobba med en norsk regissör som heter Mariken Halle som sa: varför inte bara använda fotona och gå mer in i ett dokumentär form? Då var det som att jag förstod vad det skulle bli, då blev det enkelt att börja.

Parallellt med det här hade jag hört en dokumentär av Mia Blomgren på radion. Det var något i den som fick mig att förstå att ju lösare och öppnare en dramaturgi är desto viktigare är det att i början ta i hand med lyssnaren eller tittaren om vad vi ska följa med på. Att inledningsvis vara väldigt tydlig med vad ens fråga är, vad vi ska cirkla kring och sedan närma oss den. Det var som att jag efter att jag hört den dokumentären testade att försöka leda filmen mot att det handlade om att min syster säger en sak som jag svarar på såhär - men vad betyder det här egentligen? Som att filmen var en forskningsresa på jakt efter att förstå vad vi menar med “den stora världen” och den “lilla världen”, in till stan och ut till landet, hur vi pratar i det lokala och hur vi kan rangordna och skapa hierarkier och makt genom just platsen. Varför jag svarade henne så? Vad pratar vi om? Vad formar det svaret?

När det kommer till filmmaterialet är det lite klipp och klistra kan man säga. Jag hade fotat och filmat en del under festen, men framförallt är filmen byggd på material som jag filmat under många år lite här och var, ofta när jag var hemma i Jämtland. Lite från gymnasiet i Gällivare och andra platser, många tomma vägar. Jag kompletterade det med material som var mer planerat där jag kände att jag inte hade något som passade för att sy ihop klippningen. Jag hade hela tiden en känsla av att filmen startar och slutar med syrran och mig och att vi cirklar runt den här meningen, den här festen, sommarnatt i Jämtland, ungdomstid.

Lgh + BIL gjorde att jag fick kollegor, jag vill verkligen lägga till Mariken Halle här som jag lärde känna på filmskolan i Göteborg och som jag startade Vapen och Dramatik med. En sak som jag kände var viktig då, i arbetet med lgh + BIL, var att det inte bara skulle vara min analys, min röst och vad jag tänkte. Utan att den kunde vara mer som ett projekt som kunde ta plats i många olika rum. Till exempel, när vi gjorde intervjuer kunde det också bli ljudspår eller publiceras som text. I slutändan blev det en stor publikation, en dvd med filmen och en CD-skiva med ljudspår där vi intervjuar tolv unga i åldersspannet 17-20 år. Hela paketet gör att man får mer än bara filmen.

För mig var det viktigt att vi var ute och pratade om projektet, visade råmaterial i ett tidigt stadium för elever och ställde frågor som bitvis var ganska obehagliga och som skjuter rakt in i strukturer som kan vara känsligt att prata om. Vi samlade in intervjumaterial och hade dels material från när jag pratar i stor grupp men också enskilt med individer. Nu när jag tänker tillbaka på den processen, att vara ute i skolor och visade råmaterial, så tänker jag att det var väldigt modigt. Vi var till exempel i ett rum, en samlingslokal och pratade med cirka 70 elever. En ganska spretig samling. Längst bak satt ett gäng killar i kepsar och jag kände att de hade stor makt i rummet. Jag ställde frågan “men vem stannar här?", alltså “vem stannar kvar?”. Då säger en av killarna i keps “det är bara de dumma tjejerna som stannar kvar”. Rummets reaktion, det där osäkra fnissandet. Det är ett exempel på en del av vad vi fick med oss och som även kom med i filmen. Material som filmen kunde gå i dialog med, rikta uppmärksamheten mot. Det här hände den första dagen när vi var ute. Det var väldigt emotionellt. Jag träffade några elever flera år efteråt som varit med och som sa att vi var de första som pratade om det här med dem. Då tänker jag alltså på urban normer. För det var väl det vi var ute och pratade om då 2011-2012? Normerande strukturer kopplat till plats. Hur det inverkat i våra liv, i samspelet mellan oss och om den makt som ligger i plats. Det var nog det finaste berömmet jag någonsin fått.

Ja, Stamnätet hade nog kunnat varit en mycket längre film. Kanske är det den längre filmen jag jobbar med nu? Och att jag är tillbaka i den här lite mer flytande utforskande världen som Lgh + BIL befann sig i, fast med fokus på elen och platsen. Idén till Stamnätet blev tydlig för mig hösten 2017 och då hade Sveriges Television precis gjort en utlysning med titeln RÖST inför valåret 2018. Jag pitchade in en idé till deras fyra och halv minut-slot. Formatet passade ganska bra då, jag hade två små barn och kände att jag behövde göra något kort och få ur mig en tanke som väckts. Egentligen är den filmen lika aktuell i valet 2022 med all diskussion idag kring grön omställning, elpriser, elmarknaden. Det är som att vi är tillbaka i Norrlandsfrågans ursprung. Det vill säga, ska den här geografin, den här platsen och den här delen av landet vara någon slags perifer produktionsapparat för centrums modernitet sekel efter sekel?

Jag känner en stark konstnärlig drivkraft runt det här med periferi och centrum, hur historien har utvecklats och hur vissa existerar i en slags urban modernitet utan att förstå vad den bygger på. Vi pratar om grön omställning och elektrifiering. När något är i ens mentala periferi är det lätt att känna att man inte har någon relation till det och i förlängningen förstår man inte sin egen relation till det. Man står inte heller i någon slags ömsesidighet till det. Det tycker jag är oerhört relevant att försöka sätta ljuset på och något som jag försöker att göra med både filmen Stamnätet och Först här.

Jag tycker att den där reklamen är svinfascinerande, en iscensättning av den futuristiska green new deal framtiden. Jag tänker så här, desto rakare desto bättre. Det är viktigt att vi i samhället kan tala klarspråk om det. Den visas i tunnelbanan av anledningen att där finns målgruppen man vill påverka; en urban målgrupp som man kan få med sig, som känner att ens elbil är hotad om lokalbefolkningen ska kunna få hålla på och tjafsa om gruvetableringar. Det är viktigt att få en kritisk inflytelserik massa att ställa sig på rätt sida i målkonflikten. Den målgruppen är viktig att ha med sig och därför ser man aldrig reklamen här i Jämtland och absolut inte vid ett dagbrott. För mig är den där reklamen så jävla pajig, jag tycker den är skitlöjlig och cynisk och tänker att den också exemplifierar Wendell Berry citatet som är med i Först här: “Vår förbindelse med jorden, lokalsamhällenas och lantbruksekonomins källor, blir alltmer abstrakta och präglade av en omedvetenhet”. Vi har kommit så långt ifrån platsen att ett dagbrott reduceras till en cool kuliss. “Inga gruvor. Inga elbilar” som de själva säger. Får vi inte göra det här, får ni inte det här. Mer rätt hade ju varit att i Stockholms tunnelbanesystem prata om hur oerhört lite som huvudstadsregionen bidrar till förnyelsebar energi. Är det tänkt att det ska vara så? Ska så många människor som är helt beroende av en i många fall osynliggjord landsände inte bidra till energiomställningen? Eller bara byta de coola modellerna med sin moderna bil i framtidens landskap, eller vad man tänker sig att de ska symbolisera, och istället lägga en bild av smutsiga kongolesiska barn som klättrar upp ur ett gruvhål. Samma text, samma typsnitt. Konstigt när jag tänker på det, att ingen gjort den aktionen?

Nja, jag vet inte. För några månader sedan var jag i Sollefteå och såg Nya Norrlands gamla lokaler. Det är så otroligt fint att man fortfarande kan skymta bokstäverna på fasaden, som en sorts liten utsuddad ruin. Jag minns Nya Norrland. Jag fick läsa den när jag var hos farfar och farmor och hälsade på.

Det minns jag inte men jag minns att man bara kunde köpa Aftonbladet. Han skulle aldrig köpa Expressen eller en annan borgerlig tidning. Jag tänkte på en sak som jag var nyfiken på att prata med er, utifrån ert projekt. Ni pratar ju om ett konstnärsdrivet Resurscentrum och det finns ju såklart många ingångar till vad det kan vara. Men något som jag har tänkt på och som kanske det Nya nya Norrland kan vara.

Vi är ju i en tid i omstöpning och det är så mycket som kommer att hända inom en tjugoårsperiod. Saker som påverkar hela mitt och mina barns liv. Samtidigt så styrs så mycket av ekonomin från ett centrum, långt ifrån min vardag och jag tänker att ens utgångsplats färgar ens perspektiv. Jag tänker att många kulturinstitutioner som har medel att fördela inte har någon relation hit upp.

I höstas gjorde Sveriges Television en satsning på dokumentärer från Norrland. Först tänkte jag, nu jävlar, jag har typ fem idéer. Men i deras formulering vill de ha projekt med “en lätt hand och ett stort hjärta”. Nu överdriver jag inte. De vill ha feel-good filmer. När jag läste det, så kunde jag inte skicka något. Jag tycker att detta är en vidrig strutsmentalitet. Det är inte säkert att vi ska göra en massa glada filmer idag och ärligt talat så ser inte direkt jag att det svämmar över av allvarstyngda relevanta dokumentärer från norr i nuläget heller. Så jag förstår inte riktigt utgångspunkten som var att de hade så många allvarliga ämnen på sitt bord redan.

Ja, alltså, som det är nu, så har Offerdal och Jämtland blivit platsen där jag har mitt liv. Jag har kollegor som dock är lite utspridda men som jag har ett yrkesliv med. Mitt liv har kommit att bli här och trots att jag är en rastlös fågel kommer jag vara här. Det jag efterlyser är att de som producerar och i viss mån även de som finansierar kan relatera till den vardag som är här och vill göra film som är relevant och progressiv med rurala mått mätt.