Po Tidholm

^{Po Tidholm har ofta återkommit till glesbygden i sitt arbete som journalist och författare. 2012 kom boken Norrland som blivit något av ett standardverk om ”Norrlandsfrågan” och sedan 2014 gör han Norrlandspodden ihop med Sofia Mirjamsdotter. Han har också gjort tv-serier och ljudreportage där han rest runt både i norra Sverige och i USA för att skildra glesbygdens villkor. Nu är han trött på Norrland och Norrland är trött på honom, säger han. Men den så kallade gröna omställningen har dragit in honom i debatten igen. Tre dagar efter att regeringen godkänt planerna på att starta gruva i Gallok, något han själv skrivit en kritisk debattartikel om, möter Nya nya Norrland upp honom på ett stimmigt Stockholmsfik. Vi börjar med att tala om Norrlandsbilden.}

Nu när den gröna industriella boomen kom, då var jag först lite störd och kände ”jaha men vad blir Norrland nu då”? För Norrland har ju alltid varit en underdog, en loser, det har ju på något sätt utgjort själva premissen. Man har inte behövt problematisera det ens, alla har vetat att det är så. ”Det här är en landsända som det inte går bra för, det här är en landsända som blir utsugen.” Det fanns en konsensus kring det. Så började det helt plötsligt förändras med 100 000 nya arbetstillfällen och 1000 miljarder i investeringar. Då började jag såklart fundera på om jag behövde justera mitt narrativ. Gör det här allt jag tidigare har skrivit irrelevant? Gäller inte definitionerna längre? Sen kom jag ganska snabbt fram till att de gäller ännu mer. 

Samtidigt har det här lett till att den här ganska solida bilden av loser-norrland har luckrats upp. Det finns nu återigen de som tycker att det här är vinnarnas landskap eller framtidslandet. Det gjorde att jag vaknade litegrann. För jag har varit jävligt less på Norrland helt enkelt. Och Norrland har varit ganska less på mig faktiskt. Men nu finns det ju nånting att diskutera på ett annat sätt. 

Ok, det är en geografisk yta och det finns vissa saker som förenar i den här ytan. Förutom en ganska sen kolonisation är de gemensamma dragen att det här har varit en del av Sverige som har funnits till för den andra delen av Sverige. Det finns Svealand och det finns Norrland. Och Norrland har funnits till för Svealands skull. Så kan man ju ändå på något sätt sammanfatta det. Och det är väldigt viktigt att komma ihåg, att så är det fortfarande. Eller kanske ännu mer nu än någonsin tidigare. Vi kommer från en ganska lång period av ointresse från södra Sveriges del som har fått sina konsekvenser i norr. Nu kommer vi in i en ny fas av väldigt ökat intresse som kommer att få andra konsekvenser.

Det som är skrämmande som man kan se nu är att allting återupprepas, in i minsta detalj. 1880-1910 ungefär, när den förra industriella boomen i Norrland skedde, lät det såhär, ”vi behöver göra de här exploateringarna norröver för att vi ska ställa om Sverige”, men då handlade det om att rusta Sverige och om att bygga en civilisation. Att skapa ett välfärdsland. Vi behöver den här energin, vi behöver de här råvarorna för att vi ska lyfta hela Sverige. Och nu behöver vi den här energin och de här råvarorna för nu ska vi ställa om Sverige. 

Så det är egentligen en slags andra industriell revolution där man hänvisar till exakt samma saker, och där återigen urbefolkningen båda är härligt exotisk men också kommer i kläm. Och där också mediernas intresse och det måste jag säga, roligt nog, konstnärernas intresse också är en del av det. Ni ansluter ju nu till en tradition, ni är ju Karl Tirén, fast liksom moderna. Det blir ju så. Och ni vill så otroligt väl, det ville ju Karl Tirén också.

Nej precis, och jag tycker det pratas alldeles för lite om Västernorrland. Ingen annan enskild region i Sverige har tappat så stor befolkning. Jag tror att Västernorrland har halverat sitt befolkningstal på 50 år. Det saknar motsvarighet – och det finns absolut ingenting som tyder på att Västernorrland ska vända uppåt. Jag vet inte riktigt hur det skulle gå till. Det finns ju inga mineraler, älvarna är redan utbyggda, skogarna är redan sönderbrukade. Mera vindkraftparker? Men det har väl också sitt tak? Jag kan inte se hur Västernorrland skulle kunna inkluderas i den här nya ”boomen”.

Det är också någonting som man verkligen måste komma ihåg, som de här nya optimisterna inte låtsas om, att även om det blir en “boom” i kuststäderna så lyfts inte inlandet automatiskt. Tvärtom. Om det går svinbra för Skellefteå, på samma sätt som det har gått bra för Umeå de senaste decennierna, så kan man ju se konsekvenserna av det genom att inlandet töms. Inte bara på människor och resurser utan framför allt på politiskt fokus. 

Plötsligt behövs det mycket arbetskraft i centralorten, det är kanske högavlönade arbeten så folk flyttar dit, får standardhöjningar, flyttar in i nybyggda lägenheter och får nya jobb osv. Jag menar, Skellefteå är ju en ganska stor kommun. Ta Jörn till exempel, som ligger 6-7 mil inåt landet från Skellefteå. Jag kan inte för mitt liv se hur den här batterifabriksetableringen i Skellefteå skulle kunna gynna Jörn. Jag kan bara se 118 olika skäl till att det kommer missgynna Jörn.

Ja, jag var i en debatt härom året med Lorents Burman [socialdemokratiskt kommunalråd i Skellefteå kommun, reds. anm.]. Då var det inte klubbat än men de hade enorma förhoppningar om att den här batterifabriken skulle komma till Skellefteå och att det skulle bli så otroligt bra för kommunen. Vi var i Jörn i samband med ett stort konstprojekt och hade olika politikerdialoger. Då sa Lorents Burman att batterifabriken var så himla bra för kommunen och jag försökte verkligen få ur honom – på vilket sätt kommer det vara bra för Jörn? Hur ska det gå till? Ska ni ta skatteintäkter och aktivt omfördela dem till Jörn? För det är det enda sättet jag kan se att det skulle kunna funka. Nej, det ville han ju absolut inte lova men han trodde att det skulle bli ringar på vattnet, dynamiska effekter bla bla bla. Jag tror till och med att han dristade sig till att säga att man kan pendla i en självkörande elbil. Han såg framför sig en armada av elbilar varje dag från Jörn till Northvoltfabriken. Folk som bara satte sig i förarsätet, läste Norran och drack kokkaffe på vägen.

Ja det låter ju jättehärligt. Jag har bara så svårt att förstå hur det skulle ske och det där gäller såklart en massa saker. Det blir lokalt och så blir det kusten framför allt. Det är alltid bara kusten som gynnas ekonomiskt.

Jag tycker att klyftan mellan stad och inland växer hela tiden. Förra veckan var jag i Vilhelmina, Lycksele och Storuman och åkte upp genom Ångermanland på vägen dit. Käkade lunch i Ramsele. Orter i inlandet, som tidigare haft en pizzeria, en grill och en thai men nu är det bara ett ställe kvar. 

Så småningom kom jag till Umeå och till Skellefteå på samma sväng. Det var inte alls länge sedan som Skellefteå också bara hade en pizza, en thai och en grill. Nu finns det minst ett par finrestauranger som serverar renkött med granskott och kantarellemulsion. Det är en slags medelklassifiering som pågår i städerna samtidigt som det norrländska klassamhället har blivit mer geografiskt synligt. Det går ju knappt att hitta ens en lägre tjänsteman i de här små inlandsorterna. Det är 100% arbetarbefolkning. Kanske en och annan entreprenör men som ju ändå är på något sätt är arbetare. 

Ja, varje gång jag kommer till fjällen tänker jag, satan i gatan vad det finns pengar här. Men det kommer ju inte heller kommunerna till del, det finns inget sätt för skattesystemet att fånga upp den omsättningen eller det penningflödet.

Jag vill ändå tro på den parlamentariska politiken och att det är där lösningarna finns. Det är trots allt staten som måste ge upprättelse. Jag har ju själv också varit inne i såna där lokala rörelser. Jag menar, jag flyttade tillbaka till Hälsingland 2000 och samma vecka som vi flyttade till vår by lade kommunen ner brandvärnet. Vi kan inte ha bott i vårt hus mer än tre dagar när vår granne kom och knackade på och sa att nu är det stormöte på folkets hus i stan, alla måste åka.

Så vi åkte, och så satt vi plötsligt på det där mötet och försökte förstå vad som pågick. Det var några som var driftiga och sa, vi tar över och driver brandvärnet själva. Så man startade en ekonomisk utvecklingsförening som en paraplyorganisation och så var det nån som tyckte att jag borde sitta i styrelsen. Så jag hade bott där i två månader och helt plötsligt satt jag i styrelsen för den där utvecklingsgruppen. Vi fick otroligt mycket gjort, för vi hade ett starkt mandat. Eftersom alla ville stötta brandvärnet gick alla med i föreningen. 90% av alla som bodde där gick med och vi fick EU-pengar och hade projekttjänster. Vi byggde upp en väldig massa, hade eget bibliotek och drev utvecklingsprojekt. Men jag hade hela tiden känslan av att det var någonting väldigt orättfärdigt i det hela.

Den del av kommunen som jag bor i är ändå en relativt rik och välbärgad del. Det är många skogsägare och egenföretagare, vi har en byskola som fungerar, en lanthandel, en egen digitalbio och det ena med det andra. Men det har hela tiden varit självklart från kommunens sida att de inte ska betala för det. Lika självklart som att de lägger x antal hundratusen om året på att plantera begonior i hela centrum i stan. Lika självklart är det att man inte sätter en jävla buske i vår kommundel som ändå har 800 personer. Det bara är så. ”Här har vi vårt kärnintresse, de där borta får sköta sig själva.” Så ser reglerna ut på något sätt.

Det var också så att det gick bra för oss och det flyttade in folk. Det föddes ganska många barn och vi behövde större dagis och då var det ”då får ni väl starta ett kooperativ, ni är så duktiga, gör det där själva”. Det var hela tiden så vi bemöttes men det är inte så vi löser det övergripande problemet. Jag menar, det handlar ju om en grundläggande orättvisa någonstans. Att vissa delar av landet får och andra får inte. Vissa delar har ekonomiska resurser andra har det inte. Vissa har bra vård, andra har det inte. Samtidigt är alla skattebetalare och alla är medborgare. Så jag förstår inte varför vissa på vissa platser ska förväntas gå samman och liksom driva grundläggande samhällsservice som ideella projekt. Då är vi inne på ett sluttande plan där vi bygger upp ett parallellt civilsamhälle som på sikt också urholkar både gemenskapens och parlamentarismens principer och lojaliteten mellan medborgarna. Jag är faktiskt ganska mycket emot det.

Jag tror att de där grupperna kompenserar för och i värsta fall legitimerar ett trasigt och orättvist system, snarare än att de lagar det. Sen tycker jag att lokal mobilisering är ett självändamål. Alltså det är jättebra att människor går samman och gör saker tillsammans. Det har jag ju också sett i min by, vilken otrolig betydelse det har för den lokala självkänslan. Vi är såklart stolta och nöjda och vi har skapat en plats som är fin att bo på. Men vi har ju också varit tvungna att ägna mycket tid och kraft åt att motarbeta förändringar. Vi har räddat vår byskola två gånger. Vi har också klivit in och köpt fastigheten som lanthandeln ligger i, renoverat den själva, utrustat den med solpaneler för att kunna erbjuda billig el till handlaren som driver butiken och en attraktiv hyra, som ska göra det möjligt att verka där. Så man får ju ägna sig åt sådana saker. Hade vi inte haft den lokala mobiliseringen, sammanhållningen och styrkan, så hade väl lanthandeln lagt ner och byskolan likaså. Så är det ju på många håll. Men jag tycker att det är skillnad på att tvinga staten och kommunen att göra sitt jobb och leva upp till sina förpliktelser, och att ta över dem själv.

Ja visst, och det är inte som att jag är naiv och tror på det parlamentariska till 100% – men jag tror att om saker och ting ska ordna sig är det så det måste ske. Kolla på norra Västerbotten. Egentligen borde det rimligtvis vara så att om Skellefteå får ökade skatteintäkter pga Northvoltetableringen, då borde de ta pengarna och investera dem i Jörn. Men så kommer det ju inte att bli. De kommer ta de pengarna och investera i Skellefteå och bygga Skellefteå ännu starkare. Och så kommer de säga till Jörn att i den mån ni vill överleva får ni ordna det själva. Då finns det kanske människor i Jörn som gör det, går samman, bildar en förening och börjar driva olika saker. Konstprojekt eller småskalig livsmedelsframställning eller vad det nu må vara, starta ett eget kulturhus. Och så ska man applådera det. Visst, det är väl jättebra att människor gör själva men då ska ju Skellefteå betala dem för det, då ska de ju ha lön allihopa. Jag kan inte se det vettiga i det projektet. Jag tycker det blir en märklig cirkel på något sätt, att vi är snubblande nära någon slags libertariansk idé där. Fast de som driver de här sakerna är ju inte libertarianer, de är ju snarare miljövänster.

Ja men hela fiberutbyggnaden, där har du ju verkligen ett klockrent exempel, vad är det för bisarr ordning? Varenda kommun sa, här har vi tätorten, här bygger vi fiber. Om ni vill ha fiber måste ni själva starta en förening och söka EU-medel. Vad är det? Det är en jätteunderlig princip. För något som staten har pekat ut som vår nya centrala infrastruktur. En superviktig demokratisk näringspolitisk infrastruktur, och så ska folk göra det själva. Jag menar, varför i allsin dar? Det är helt obegripligt. Men det är ju så det har ordnats.

Jo, absolut. Jag ser också det här som en konsekvens av marknadsliberaliseringen av hela samhällsordningen och samhällsprincipen. Vad var det som hände där i början av 90-talet? Jo, staten abdikerade. Inbäddat i EU-tanken fanns ju också en idé om att det var regioner som var viktiga snarare än nationer. Regionerna skulle kliva fram och ordna sin egen tillväxt, staten skulle inte ha ansvar för det. Då uppstod det en märkliga konkurrenssituation där alla olika regioner och alla olika kommuner skulle marknadsföra sig fram till fördelar. Jag kan tycka att det här är också en sådan aspekt.

Det här med att man ska lyfta fram sina egna fördelar, sina egna förtjänster, sin egen attraktivitet, ordna saker själv. Jag menar bara att det är en del av ett större skifte i politiken och på något sätt i samhällssystemet.

Det rimliga hade ju varit att istället för att Vilhelmina, Storuman, Lycksele och någon annan angränsande kommun ska åka på samma mässa och försöka skrika högre än den andra kommunen för att få företagsetableringar och befolkning, ska de givetvis gå ihop och stå och banka på statens dörr tills de lyssnar. Där tycker jag att alla blev lurade, på samma sätt som vi alla som individer blev lurade av 90-talets marknadsliberalism. Att man intalade oss att envar är sin egen lyckas smed så att de verkligt kollektiva processerna hamnade i skymundan. Med det kom också en väldig massa andra saker som attraktivitetstanken, marknadsföringsfokuset och i och med det kom då också ett fokus på de egna kvaliteterna. En drift att skapa en distinktion. ”Vi är på det här sättet, vi har de här kvaliteterna som skiljer sig från de andra.” Som jag också tycker har varit oerhört skadligt. Man har försökt odla lokala särarter och fokuserat på externa snarare än interna styrkor, alltså sätta på sig en lustig hatt och bjuda på traktens specialitet för att imponera eller sätta sig själv på kartan.

När jag gick in i den där föreningen i byn vaktade jag hela tiden på det, att allt vi gör ska vara för vår egen skull. Ingenting ska vara vänt utåt. Vi ska bara göra saker som vi själva vill ha. Vi ska bara göra fint för oss själva och om andra också tycker det är fint är det toppen men det ska inte vara målet. Inte en enda broschyr som berättar om hur bra vi är, ingenting sånt. Det höll vi oss till och det tror jag var en styrka. För jag ser så många andra som försöker göra sig själva till goda exempel i andras ögon och då hamnar man omedelbart snett. Då förlorar man sig själv.

Jag tror att det är svårt att jämföra med USA i det avseendet. Även om det nu finns en trend bland borgerliga partier att försöka spela på sådana stämningar. Till exempel KD:s strateg Johan Ingerö som är uppvuxen i Skarpnäck men som har bestämt sig för att landsbygden är en plats där jakt är den viktigaste frågan. Så KD försöker profilera sig som jaktpartiet. Jag skulle ändå säga att många människor på landet uppfattar de här sakerna som ganska förolämpande. Att man reduceras till någon slags vapentokiga pickupkörande… jag vet inte riktigt vad det går ut på. 

Det finns också krafter som försöker spela på det, olika särintressen. Jag tycker det är ett problem att de här särintressena får alldeles för mycket utrymme. Jag menar till exempel skogsnäringen som hela tiden försöker lyfta sin betydelse för den svenska landsbygden fastän den är så marginell att den knappt finns. När jag kommer till en ny kommun brukar jag roa mig med att titta på vilka som är de största arbetsgivarna, vilka är de största näringarna. Tar man en glesbygdskommun i Sverige är kommunen största arbetsgivare, sedan kommer Samhall, sedan kommer någon verkstad. De där grejerna som folk i stan tror är viktiga kommer långt ner på listan, sysselsätter oerhört få och genererar därmed oerhört lite skatteintäkter. Men det finns en föreställning om att de där sakerna är väldigt viktiga för landsbygden. Slopat strandskydd, gårdsförsäljning av alkohol, jakt, fiske och skoter.

Det finns ju en grundläggande orättvisa. De här platserna, som nu är avfolkade och som inte har råd med vettig samhällsservice och som blir oattraktiva, de skulle ju ha råd med det om skattesystemet såg annorlunda ut. Det måste ju vara slutmålet.

Ja men faktiskt. Jag tjatar alltid om det här men grunden är skattesystemet som vi har i Sverige där skattebasen är stenhårt fördelad mellan stat och kommun på det sättet att kommun och region lever på löneskatter och staten tar alla andra skatter. Det är hyfsat unikt, det är inte alla länder som har ordnat det så. Norge har ett helt annat skattesystem. USA har ett uppochnervänt skattesystem jämfört med vårt.

Det gör också att folkbokföring blir en otroligt viktig sak i Sverige. Vilket ju också gör saker med ens identitet, var hör jag hemma nånstans. Jag menar, du kan ha ett deltidsboende, eller du kommer någonstans ifrån, du kanske till och med äger en gård, men eftersom skatterna är fördelade på det här sättet, måste du enligt lag vara folkbokförd i den kommun där du har din huvudsakliga dygnsvila. Det finns ju till och med ett folkbokföringsbrott med sex månader på straffskalan. Är du folkbokförd på fel ställe kan du bli straffad för det med fängelse. Det är ganska extremt. Och det där gör ju att ditt engagemang för den andra platsen, där du kanske kommer ifrån eller där du har ditt fritidshus, där du tillbringar oerhört mycket tid, eller har ditt hjärta. Där kan du inte bidra, för då skulle du få sex månaders fängelse. Väldigt många platser i Sverige som idag är missgynnade, skulle vara gynnade av en skattereform. De var gynnade enligt de här skattereglerna tidigare när verksamheterna som skedde inom kommungränserna var arbetskraftsintensiva. Vattenkraftsutbyggnad, skogsnäring, tillverkningsindustri, alla de här sakerna. När de sysselsatte många människor var det också många som betalade skatt. Då hade de här kommunerna väldigt god ekonomi. Men så ser det ju inte ut längre. Ta ett miljardföretag på Södermalm i Stockholm, de har kanske 700 anställda som alla är akademiskt utbildade och tjänar 45-70 0000 i månaden. Medan ett miljardföretag i Norrland, ta Bollstasågen som exempel, de har 60 anställda som är lågutbildade och tjänar runt 32 000. Och det är Kramfors kommun enda sätt att ta del av det företagets omsättning. Därför har Region Stockholm sex miljarder plus i sin kassa medan Region Västernorrland nu diskuterar om de helt och hållet ska stänga sjukhuset i Sollefteå. Det är ju bara så och det löser vi inte med nåt jävla nätverksbyggande.

Absolut, men det känns ju bara som att det är en kommunikationsfråga… man upplever det så för att systemet är felkonstruerat men det stämmer inte. 

Men det är liksom Timbros idé… 

Jo jo. Jag får ju också ofta den typen av reaktioner på saker jag skriver. ”Jamen vadå, vi skickar ju x antal miljarder genom systemet, Vilhelmina lever på oss…” Eh nä, det gör ni inte och det gör de absolut inte. Men det är en föreställning som många har.

Målet måste ju vara ett rättvist skattesystem. Sedan vet inte jag exakt vad det skulle leda till. Alltså, om man tar Kramfors som exempel. Om man förändrade skattesystemet och till exempel hade en lokal beskattning av råvarunäringen eller att man kunde få del av företagsskatterna till exempel så att Kramfors kommun helt plötsligt skulle få en enormt mycket bättre ekonomi, så att de skulle kunna växla upp sitt samhällsbygge och bygga ut sin välfärd och ge jättebra vård, skulle folk flytta till Kramfors då? Eller skulle det bara resultera i att Kramforsborna, de som redan bor där, skulle få en högre livskvalitet? Det är ju extremt svårt att veta. Men jag tycker inte att man under rådande läge kan prata om att varje människa som lämnar landsbygden gör det av egen fri vilja, när systemet ser ut som det gör.