Arne Müller

Vi har åkt till Umeå för att träffa författaren och journalisten Arne Müller. Han sätter igång en kanna kaffe medan vi småpratar i hans kök. Arne har ägnat många år åt att granska gruvverksamheten i Sverige. Han är en tydlig röst i debatten kring stad och land, har skrivit fyra böcker, hållit otaliga föreläsningar och har ett starkt engagemang i frågan, bland annat genom att han driver nätverket SOL (Stad och land // Solidaritet Organisering Lokalsamhällen) tillsammans med Lars Igeland, Ellie Cjivat, Kerstin Brandelius och Inez Abrahamsson och facebooksidan Norrlandsparadoxen. Att startpunkten blev gruvindustrin var mest en slump, det kunde lika gärna blivit skogsindustrin eller elen som är en fråga han är mycket engagerad i idag. Men det här samtalet börjar från början. En dag då han knackade på hos Västerbottens-Kuriren och frågade om de hade något han kunde skriva om. Och det hade de. Dambasket blev steget in i journalistiken.

Ja, innan dess läste jag skogsekonomi och statistik på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) men kände efter några år att det kommer att börja växa mossa på mig om jag blir kvar här. Så då bytte jag till journalistik. Först var jag på Västerbottens-Kuriren och sen jobbade jag många år på Sveriges Television (SVT) med de regionala nyheterna. Det var där jag började intressera mig för gruvor, mest av en tillfällighet. Då, i början av 2000-talet, drog en massa gruvprojekt igång.

Först var min utgångspunkt, jamen kul! Det blir fler jobb i glesbygden. Det här borde bara vara positivt. Min föreställning var att de omedelbara miljöproblemen som industriell verksamhet för med sig var under kontroll i och med miljöbalken. Men sen kom exempel på exempel att nej så är det inte. Till slut var det en kollega som föreslog att vi skulle gå igenom hela gruvbranschen och se hur de följer miljövillkoren. I den genomgången såg vi att under de senaste två åren hade åtta av tretton brutit mot minst ett – och i många fall flera – miljövillkor. Då insåg jag att det här var ett jätteproblem.

Det ledde så småningom till att jag skrev min första bok – Smutsiga miljarder: den svenska gruvboomens baksida (Ordvisor förlag, 2014). Där ville jag korrigera den informationsobalans som uppstår av alla pressmeddelanden som prospekteringsbolagen pumpar ut.

Min föreställning kring att ge ut böcker var att man sitter på sin kammare och skriver, skickar den på korrektur och sen på tryck. Sen är det klart. Det jag inte hade räknat med var att man skulle ut och prata om boken. Det var otroligt givande. Och då när jag var ute och pratade så frågade alla, blir det några jobb av det här då? Det ledde till nästa bok som hette Norrlandsparadoxen (Ordvisor förlag, 2015) och som i sin tur ledde vidare till Stockholm, städerna och resten (Ordvisor förlag, 2017) som tar upp helhetsbilden kring varför de regionala klyftorna växer. Efter den boken hade jag inte längre tid att jobba kvar på SVT. 

Oj, det är en fråga som går att beskriva på väldigt många olika sätt. Naturresurser har en central ekonomisk betydelse i Sverige men i en mening har dess betydelse också minskat. Till exempel, om vi backar ett par årtionden var det många som jobbade med naturresurser. Går vi tillbaka till 1960-talet, då utbyggnaden av vattenkraft var i full gång, var det hur många som helst som fortfarande jobbade i skogen, både med själva avverkningen och flottningen. Det fanns sågverk och pappersbruk mest överallt. Gruvorna sysselsatte betydligt fler än idag. Så i en mening har betydelsen minskat, samtidigt som den ekonomiska betydelsen fortfarande är stor.

Ser man istället på det utifrån den strategi som Sverige och EU har valt i klimatomställningen blir naturresursernas roll än mer central. För den strategin kommer behöva jättemycket metaller. Batterier och förnyelsebar energi kräver mycket mer metaller än kolgasverk eller kärnkraftverk. Vi behöver behålla den mängd energi eller till och med öka mängden energi som produceras, och samtidigt skifta till förnyelsebar el och bioenergi. Det vill säga, trycket på skogen och andra biokällor har ökat och kommer att fortsätta öka kraftigt. Så ur den meningen är det en renässans för naturresurserna. Från ett läge då nyttjandet av naturresurserna redan är enormt, påskyndar vi nu den accelerationen. Det för förstås med sig en del problem.

Så, å ena sidan kan man säga att den ekonomiska betydelsen är stor och starkt ökande. Betydelsen för sysselsättning har snarare varit på nedåtgående även om det nu finns det en del förväntningar även där. Och ur ett ekologiskt hållbarhetsperspektiv så…

Jo, det är jätteintressant. Det finns en bok av Sverker Sörlin som heter Framtidslandet (1988) där han beskriver bilden av norra Sverige kring förra sekelskiftet. Den har precis kommit i en nyutgåva, som har aktualiserats utifrån det som har hänt de senaste åren (Teg Publishing, 2023). Sverker Sörlin tittar på hur skildringarna av Norrland såg ut. Att där finns skogarna, där finns malmen, där finns de stora vattendragen som kan ge oss el och så vidare. Nu kommer allt det där tillbaka. Vem trodde för fem år sen att en svensk arbetsmarknadsminister skulle överväga flyttbidrag norrut. Regeringen har tillsatt en speciell samordnare för alla investeringar i norra Sverige och givit trafikverket i uppdrag att omarbeta sin plan. Till och med Dagens Nyheter öppnar redaktion. Det trodde man inte att man skulle få uppleva.

Men det för ju också med sig en del problem. Alltså, jag tycker att när man pratar med samebyar idag då får man det hela i blixtbelysning. Renskötseln är på något sätt stötfångaren eftersom det är renskötseln som alltid först kommer i konflikt med de här projekten. Man kan ta Gällivare skogssameby som ett exempel. De har i sitt område LKAB:s verksamhet i Gällivare, Bolidens verksamhet i Aitiks – som just nu utökas med en till gruva i Liikavaara som ligger en liten bit därifrån – de har E10:an med en massa tunga transporter, malmbanan och Haparandabanan som skär tvärs igenom deras område. Enligt dem själva så körs ungefär 150-200 renar på varje år. Utöver allt det här har naturturismen utvecklats på senare år och nu finns det planer på tre vindkraftparker i området. När jag pratar med någon där uppe, säger de att den gröna omställningen kommer bli deras död. Så där kan man se motsättningen väldigt tydligt.

Sen finns det såklart andra problem på många andra plan. Ta frågan om metaller som ett exempel. Det pratas mycket om batterimetaller men det jag tycker är mest intressant är koppar. Koppar är nog den metall som har exploaterats hårdast. Mer än hälften av all koppar vi känner till, finns ovan jord. Jag har sett siffror på att mineralhalten i världens kopparfyndigheter i mitten på 1800-talet låg på cirka tio procent. Det jag vet är att vid 1900-talet var den på fyra procent och nu är den mindre än en procent. Trenden är kraftigt sjunkande. Det man ofta ser i fackpress är att man måste investera mer och mer bara för att upprätthålla produktionen. Det är så pass halvdåliga fyndigheter och det är sådana volymer man måste bryta. Så det finns skäl av att vara riktigt orolig för koppar.

Sedan tillför etableringarna inte något direkt till lokalsamhället. Till exempel när man byggde Lavergruvan på 1930-talet etablerade man ett helt samhälle med skola, folkets hus, gatulampor och centralvärme. När man byggde Markbygden, Europas största vindkraftpark, lade man en pråm med tillfälliga bostadsmoduler i havet utanför Piteå. Det är en viss skillnad gentemot Laver.

Ja, varför ser man inte på metallerna som en ändlig resurs, eller skogen som i nån meningen en ändlig resurs? Det är förbluffande att man har lyckats öka avverkningarna i Sverige från drygt 70 miljoner kubik på 1960 och 70-talen till 96 miljoner kubik idag. Det är ju samma areal och det är ju fortfarande huvudsakligen tall, gran och björk vi talar om. Men ändå har man pressat det uppåt. Även där finns en begränsning om man bara skulle se på produktionsmöjligheterna. Men skulle man väga in det så skulle klimatomställningen bli mycket mer komplicerad. Då blir det jättejobbigt. Då skulle Ebba Busch behöva gå till ett möte med bilindustrin och säga, hörrni, vi kan inte ha så här många bilar, alltså börja bygg elbilar men bygg hälften så många. Det är bra.

Här tror jag det finns en risk. För säger man att vi måste minska förbrukningen, så blir människor i glesbygden, som till exempel är beroende av bilen ofta nervösa och tänker hur ska jag då klara mig. Jag tycker att man istället ska betona att det krävs samhällsförändringar som bidrar till att minska behovet av förflyttning. Det skulle innebära att decentralisera all service och på så vis göra att man inte behöver förflytta sig. Jag tror det sin tur skulle minska klyftorna mellan stad och glesbygd. Mer måste vidareförädlas på plats, nära råvarorna. Till exempel, när man sågar plankor så är femtio procent skräp, då är det egentligen jättemärkligt att man som nu transporterar stockarna ned till kusten för att såga. Istället för att såga i närheten och bara behöva transportera hälften.

Ja, och jag tycker man behöver decentralisera allt. Sluta lägg ned byskolor och stäng inte igen arbetsförmedlingskontor. Behåll BB i Sollefteå. Om inte affärsbankerna kan upprätthålla bankverksamheten på mindre orter, då måste samhället se till att det finns bankverksamheter där. Småföretagarna i Sorsele ska inte behöva köra kontanterna till Lycksele. Det finns en massa åtgärder. En fungerande kollektivtrafik måste finnas i hela landet. Förra året skrev jag och Björn Forsberg en rapport om Inlandsbanan, som var en sådan symbol för vad som skulle behövas om man gjorde en verklig klimatomställning. Det går inte att jämföra järnvägen med annan trafik när det kommer till energieffektivitet.

För att inte tala om matproduktionen. Om Sverige som helhet har en försörjningsgrad på cirka femtio procent så ligger den kanske på tjugo till trettio procent här uppe. Västerbotten är inte ens nära på att vara självförsörjande av exempelvis potatis vilket är ju helt absurt. Så bara det att se till att det som är rimligt att odla och producera ska finnas i hela landet, skulle ju vara ett otroligt lyft för landsbygden inte minst för invånare i norr.

Ska jag peka på någon regionalpolitisk åtgärd som jag faktiskt är riktigt glad över, så är det att för några år sedan ökade stödet till butiker i glesbygd. En lång period innan dess försvann butiker i parti och minut och den processen har faktiskt stannat av. Det är till och med så att man ser att det öppnas nytt här och där.

Jag skulle säga att det är två parallella processer. På den den ena sidan har du regering och riksdagen där kombinationen av pandemi-chocken och kriget i Ukraina-chocken haft effekten att vi måste värna om jordbruksproduktionen. Så visst nu har man kanske kommit till insikten att vi kan nog inte lita på att det kommer mango från andra sidan jordklotet och pannkakorna kan göras i Polen och laxen kan skickar tur och retur till Kina. Bara igår läste jag att Indonesien stoppar exporten av palmolja. Inte ens palmoljan kan man lita på och det är jättemycket som det ingår palmolja i.

Så det är den ena processen. Men det andra som jag tycker är så väldigt positivt, är det breda folkliga engagemanget som skapats. Potatisupproret i Söderhamn och jag vet inte vad, det finns massor med sådana initiativ. Folk har förstått att vi har ett problem och jag kan bidra till att lösa det.

Det jag skulle säga det behövs mer av, är fler samhälleliga initiativ. För något år sedan var jag nere i Norsborg och då slogs jag av, herregud vad det finns potentiell jordbruksmark där. Tänk om man skulle ta Stockholms förortsområden och medvetet satsa på att utnyttja det till att producera mat. Man skulle kunna köra den på skottkärra till butiken. Alltså det skulle ju inte göra dem självförsörjande men det skulle gå att åstadkomma ett ganska rejält tillskott nästan helt utan transport. Men det kommer ju inte ske av sig själv, där behövs det samhälleliga initiativ.

Här kan vi kanske komma in på självorganisering. Det är ett ganska viktigt verktyg i det du skrivit och gjort. Du förespråkar ofta självorganiserade nätverk och lyfter ofta initiativ där invånare själv tar över makten. Många av dessa initiativ ser man när en letar efter positiva exempel från avfolkningsbygder där invånarna tagit över den lokala skolan eller matbutiken. Men det finns ju också en risk i det. Om invånarna själva kan driva skolan finns det en fara att kommunen lämpar över det på medborgarna. Hur ställer du dig till den komplexiteten i självorganisering.

Jag tycker det finns minst två sidor på detta mynt. Det första jag vill peka på är proteströrelserna. Alltså rörelser som ställer politiska krav. Den sortens självorganiserade rörelser har spelat en stor roll. Ta exempelvis ockupationen av sjukstugan i Dorotea. Den är ju helt otrolig. När de började tänkte jag, jaha de kanske håller på en vecka, det vore en prestation. De höll på i tre år och tre månader och vann! Det är helt makalöst. Så det går att se att de politiska proteströrelserna och föreningarna har haft betydelse.

En annan sida handlar om att självorganisera sig för att lösa sina vardagsproblem. Den rörelsen har också haft betydelse, speciellt på landsbygden. Där den sortens självorganisering kan uträtta grejer som man inte tror en liten by kunde mäkta med. Ta Ruskele som exempel, där gick butiken i konkurs, samtidigt som kommunen sa att de skulle lägga ned skolan. Inom tre veckor hade invånarna tagit över butiken. Hittat någon som ville göra jobbet, fixat startbidrag från länsstyrelsen och så var det igång igen. När det gällde skolan var det en politiska process. De gick man ur huse och förde en jäkla massa liv tills skolan var räddad. Så där tycker jag att man kan se ett samspel mellan självorganiseringen för att lösa sina egna problem, och den här mer politiska organiseringen.

Absolut och det ser man ju på ganska många håll. Luleå har exempelvis i flera omgångar haft planer att lägga ned byskolorna och det är väldigt jobbigt att hålla ihop. Men det handlar mycket om den övergripande politiska kursen. Skulle vi backa två år i tiden, då hyllades ju personalen i äldrevården och sjukvården. Idag finns det inget, absolut inget, som pekar på att arbetssituationen där blivit bättre.

Ja, jag tror att Västernorrland är Sveriges största vindkraftsregion. Energimyndighetens släppte en sammanställning för ett tag sedan och om jag minns rätt så låg Västernorrland fortfarande i topp. Det man också såg i den var en ganska snabb förskjutning från söder till norr, av var man bygger ny vindkraft. I början byggdes det framförallt i söder, Västra Götaland var störst. Nu sker den största utbyggnaden av vindkraftverk i norra Sverige. 

Det där är intressant, för skulle man gå till läroböckerna i nationalekonomi, så borde man bygga i söder. I södra Sverige finns det ett underskott av energi och priset är högt. Men ändå byggs det här. Jag tror att huvudförklaringen är att det är svårt att tänka sig ett Markbygden i södra Sverige. Jag menar var ska man bygga en 450 kvadratkilometer stor vindkraftspark söder om Dalälven? Man hittar inte sådana ytor där nere. Så det är helt enkelt lättare att bygga vindkraftverk i en industriell skala uppe i norr och det i sin tur påverkar kostnaderna eftersom en ganska stor del av en vindkraftsinvesteringen är kabeln som ska gå från vindkraftsparken. Det är billigare att dra en kabel för hundra vindkraftverk än för tio.

Ja, skogen har många dimensioner av komplexitet. Till exempel, kollar vi på skogen utifrån klimatomställningen, skulle ett utgångsläge kunna vara att vi inte hugger ned någonting alls. Då får vi en koldioxidsänka som är helt enorm. Den skulle vara mer än alla utsläpp i Sverige, om man rakt av skulle stoppa all avverkning. Men träden används ju också till en del nyttiga saker. Då hamnar man på en glidande skala. Bygger man i träd då är det faktiskt koldioxidneutralt, om man räknar in att man binder koldioxiden i byggmaterialet. Det kanske kan vara lite si eller så med det. Men det är väldigt mycket bättre än att använda stål och betong. Så det är bra. Men skulle vi istället ta pappersmuggen. Den är ju bra, speciellt i jämförelse med plastmuggen, men hur är den i jämförelse med porslinsmuggen? Där öppnar sig en gigantisk gråzon där det egentligen inte går att säga någonting med säkerhet. Jag tror att man måste titta på de enskilda fallen för att dra slutsatser.

Jag tror att man måste utgå från de grundläggande ekonomiska motsättningarna. Det är själva A och O i mycket av resonemanget. I grund och botten är det vad som ger bäst avkastning på det satsade kapitalet som driver utvecklingen. Det är själva grundbulten. Det är också ett accepterande av det, som jag ser som helt avgörande för den politiska inriktningen.

Politiker läser ungefär samma forskningsrapporter som jag gör. De borde rimligen vara medvetna om att den här vägen i klimatomställningen inte håller, att den är omöjlig. Men vad ska de göra? Som sagt, då är vi tillbaka i att Ebba Busch får gå till Volvo och säga, hörni, bygg småbilar, bygg inte så många. Eller att man säger till Svemin, hörni, guldgruva varför då, det har ju ingenting med klimatomställningen att göra. Så där ser jag själva grundproblemet. El-sektorn, visst, vi kan diskutera i vilken skala vi ska göra elektrifieringen men det är klart vi måste ställa om ståltillverkningen och det är klart att det kommer behövas batterifabriker. Men idag är inställningen att allt är positivt. Ge oss lite serverhallar, vi kan producera bitcoins. Man kan använda el till i stort sett vad som helst och den inställningen är gynnsam för ett antal privata företag, men ur en samhällelig synvinkel är det inte alls bra. Det ser jag som själva kärnan.

Ja, alltså, en sak som jag tycker är värt att understryka är att den här upptrappade jakten på naturresurser som vi ser nu kommer möta motstånd. Det är tydligt i både gruv-, skogs- och elfrågan. Vi har haft två folkomröstningar om vindkraft och det är en hel del lokalt motstånd. Gruvorna har vi varit inne på. För skogen är det också ganska utbredda protester mot hårda avverkningar. Jag övertygad om att det här kommer vara ett viktigt och växande inslag i de politiska konfliktlinjerna. Jag tror det här bara kommer att fortsätta och det tycker jag är intressant.

Det är inget svenskt fenomen utan i allra högsta grad globalt. Man ser det överallt. Ett exempel i närtid är i Serbien, där ett av världens största gruvbolag ville starta en lithiumgruva. Det ledde till lokala protester som sedan spred sig och blev en nationell fråga. Det var broar som blockerades i Belgrad och demonstrationer överallt. Till slut drog den serbiska regeringen in tillståndet för projektet. Då det här företaget redan hade avsatt 2,4 miljarder dollar för investeringen. Det är bara ett exempel. Men det finns ju liknande rörelser i Portugal, Spanien och Chile. Två enorma koppargruvor i Peru blockeras just nu av lokalbefolkningen. För mig är det här inte så konstigt, av tre skäl. Dels för gruvbranschens genomusla facit när det gäller miljö- och arbetsförhållanden samt bristande mänskliga rättigheter. Men också för att det ger en så liten utdelning till lokalsamhället, och inte minst för det som miljöforskarna har kallat för den stora accelerationen. Människor på många håll i världen ser att deras miljöer redan är hårt exploaterade och vill dra en linje i sanden.