Sergio Bravo

<sup>I Sjöland söder om Docksta, bor arkitekten och formgivaren Sergio Bravo. Han möter mig i ett par nedärvda Dockstatofflor och vi går in i husets bibliotek. Utanför det gamla huset susar bilar förbi i 90 kilometer i timmen och titt som tätt hör man lastbilarna växla ned för att ta lite extra sats upp för den sluttande vägen. I trädgården på baksidan, ligger en gammal båt som har omvandlats till en sandlåda där barnet Francis leker.

Sergio föddes 1980 i norra Chile och flyttade med sina föräldrar till Sverige när han var sex år gammal. Efter att ha utbildat sig bland annat i Florens och på Konstfack, har han format en praktik som kombinerar undervisning, kollektiva projekt och praktisk research.</sup>

Det tog ett tag innan jag kom på vad jag ville göra. När man växer upp som invandrare i ett land blir vägarna kanske lite annorlunda. På vissa sätt blir man begränsad. Jag minns när vi gick i högstadiet, då hade jag en lärare i bild som såg min talang och tyckte jag skulle läsa estetiska programmet på gymnasiet i Norrköping. Men studievägledaren höll inte med. Hon tyckte att jag skulle läsa någonting som man fick jobb med efteråt. Trots att jag hade jättebra betyg, så tyckte hon att jag skulle läsa processteknik på gymnasiet så jag kunde jobba på pappersbruket i Norrköping. Min mammas bild var att man inte fick några jobb om man läste estetiskt på gymnasiet, och höll på att gå på det. Vi hade långa diskussioner minns jag, men jag gick inte med på att jobba i ett pappersbruk resten av mitt liv. Så slutligen bestämde jag mig för att ta den svåraste linjen man kunde ta i Norrköping och läste naturvetenskapligt med teknisk inriktning på gymnasiet. Det var ett dumt val, för jag är verkligen ingen pluggis.

Efter gymnasiet drog jag till Chile i ett halvår. Jag försökte väl hitta min identitet eftersom jag har chilensk bakgrund. När jag kom tillbaka träffade jag en kompis som hade flyttat till Norge som frågade om jag ville hänga med. Så jag flyttade till Oslo ett år för att jobba inom restaurangbranschen. Där träffade jag en liten chilensk community och en av dem var en restaurangägare som tog mig under sina vingar. Jag lärde mig branschen och fick bli bartender på en ganska cool bar, där det hängde mycket bankfolk. Det var mycket pengar i omlopp som gav en del dricks, vilket gjorde att jag kunde gå ut på coola ställen. Loungebarerna hade precis börjat dyka upp och det var där någonstans jag började bli intresserad av design.

För mig var det atmosfären – att se folk som hade roligt i miljöer som nästan var lite drömliknande. Det var nytt för mig och liknande ingenting som fanns i Norrköping just då. Det var som en helt annan värld. Då ville jag skapa sådana här miljöer. Först tänkte jag att jag kanske skulle bli restaurangägare men sedan blev jag mer och mer intresserad av själva designen.

Jag visste inte hur det gick till i Sverige, vad man skulle göra för att bli designer, men man kunde googla redan då. Eller inte googla, det var Altavista. Så jag gick in där och skrev typ “design”. När jag berättade för mamma att jag ville plugga design sa hon att i så fall måste du läsa i Italien. För chilenare är Italien den mest kända designplatsen. Där finns Gucci och allt sånt. Så jag sökte och började en förberedande utbildning i Florence. Man fick lära sig alla grundverktygen på ett ganska klassiskt sätt, under ett år.

Efter det åkte jag till Rom och gick en utbildning som var mer inriktad på arkitektur men med fokus på rumslig gestaltning. Lärarna där var alla arkitekter och jag började praktisera samtidigt som jag studerade. Skolorna i Italien är annorlunda, man hade inte en egen studio, utan fick lektioner och sen jobbade man hemifrån. Efter utbildningen bodde jag kvar i Rom och arbetade med en arkitekturstudio i nästan två år. Sedan bestämde jag att jag ville tillbaka till Sverige. Då sökte jag till Konstfack. Jag var intresserad av att skapa miljöer. Till en början var jag mest fokuserad på människans roll i miljöerna och hur man skapar miljöer för att få människor att ha kul eller må bättre.

Det var min väg in i arkitektur och formgivning och inredningsarkitektur. Med tiden har jag blivit mindre intresserad av inredningsarkitektur i den klassiska bemärkelsen. Jag har inte sökt så många kommersiella jobb, även om jag en gång i Norge drömde om att göra superflashiga affärer, barer och restauranger.

Under mitt kandidatarbete i Rom jobbade vi med en förort där det fanns en gammal akvedukt och en park som var ganska öde. Vi skapade förslag på häftiga grejer och flashiga kaféer för att få den här parken mer levande. Vi var jätteglada när vi skulle presentera våra förslag och tänkte att alla kommer att älska det. Men så blev det inte. Snarare tvärtom. Vi fick väldigt mycket kritik av de som bodde där. Men jag tror att arbetet gjorde att jag började fundera och bli mer intresserad av de sociala och ekologiska aspekterna av design och arkitektur, än de kommersiella.

Ja, på Konstfack fick man utrymme att göra lite som man vill. Konstfack var mycket mer fritt än utbildningen i Italien. I Italien kunde lärarna riva sönder ens skisser om det inte var tillräckligt bra, det var väldigt dramatiska scener. Medan det på Konstfack var mycket mer flummigt.

Hur som helst, medan jag gick på Konstfack var tanken att det skulle bli en tävling för att rita en paviljong till världsutställningen i Shanghai. Jag och två klasskamrater började göra ett förslag där vi arbetade med sociala frågor och naturligt nedbrytbara material. Vi föreslog en paviljong som sedan skulle kunna stanna kvar och omvandlas till någonting annat efter utställningen. Vi ville kommentera på slit och släng-kulturen. Det var väldigt roligt men sen blev det inte någon tävling. Det ledde däremot till mycket annat. Under samma period upptäckte jag en postmasterkurs på Kungliga Konsthögskolan som det året hade temat Shanghai och fick genom den åka på en resa dit. Jag kom i kontakt med en lärare som hade sitt ursprung i Kina och jobbade i Hongkong, vilket i sin tur gjorde att jag fick chans att undervisa i ekologisk design i Shanghai. Under den perioden fördjupade jag mig i ekologiskt och socialt hållbar design. Inom arkitektur är urbana miljöer ofta normen. Det urbana framhävs som räddningen för vår civilisation. Det är även så, upplever jag, inom ekologiskt och socialt hållbar utveckling. Lösningarna ska vara tätare städer och tekniska innovationer. Ju fler folk som bor i städer desto bättre.

Så tänkte även jag när jag kom till Shanghai. Man blir snabbt hänförd när man ser motorvägarna som korsar staden nästan som en bergodalbana i luften. Men det förändrades ganska snabbt. Jag började upptäcka vilka problem som fanns med gentrifieringen och utarmningen av landsbygden, allt eftersom att staden blev större. Människor förflyttades och blev rotlösa. De förlorade hela traditioner. Kanske hade de brukat jord och fick gå från att vara väldigt ekologiska till att vara en del av ett större system som absolut inte var hållbart. När jag började förstå den grejen kände jag mig plötsligt rotlös i min profession. Alltså som att jag hittade på grejer som inte hade någon förankring i verkligheten.

Då började jag jobba med kompisar i olika konstellationer. Jag ville fördjupa mig i hållbar design och arkitektur men upptäckte snabbt att jag inte hade någon egentlig kunskap. Jag hade läst böcker, sett referenser men det fanns ingen förankring i något verkligt. Jag upplevde också att min arkitektur och design var rotlös. Jag hade till exempel aldrig odlat, inte ens planterat ett enda frö. Jag blev också mer och mer tveksam till det här förtroendet för urbaniseringen var rätt väg. Kanske fanns det andra sätt att jobba på, eller tänka på framtiden. Samtidigt ville jag propagera för ekologisk och hållbar design.

Vad kunde jag förändra i mitt sätt att jobba och i min arbetsprocess? Jag började att kritiskt granska och analysera min position i fältet för arkitektur. Jag började engagera mig i grupper som faktiskt höll på med mer praktisk förändring. Ekologisk odling i städer och sånt. Den första gruppen jag engagerade mig i var en grupp i Hjulsta i Stockholm som höll på med urbana guerillaodlingar. De hade tagit över en plats som en gång i tiden hade varit odlingsbar mark och nu ville de visa att man kan odla i städerna. Det var första gången jag lärde mig mer om odling och hur man får fram ekologisk mat.

Många av de som var med hade invandrarbakgrund eller var migranter. De kom från samhällen i andra länder där man hade en kultur att odla som man på något sätt förlorat. De ville upptäcka det i Sverige. För mig var det ett jätteintressant sammanhang att vara del av. 

Ja. Som arkitekt får man ofta frågan om man vill göra restauranger eller stora huskomplex. Ur ett socialt hållbart perspektiv är det finaste kanske att få rita en skola eller bibliotek. Det kan vara väldigt fint och man får göra det för kommunen och allt det där. Men jag känner mig begränsad i sådana processer. För mig blev frågan: Kan jag som arkitekt jobba för andra sammanhang, utanför de konventionella, och vilka är de sammanhangen? Samt, hur kan arkitektur verka för en förändring?

Det var det jag ville utforska och det har jag nog gjort sedan dess, i olika konstellationer och samarbeten.

Den stora skillnaden är att ekonomin alltid är sämre när man jobbar med aktivister och föreningar. När jag gick ut från Konstfack jobbade jag en kort period för Karamellkungen. Där kunde man få flera hundra tusen för att göra en liten butik. När man sedan jobbar med aktivister som kämpar med väldigt små medel blir det därför en utmaning att skapa något av väldigt lite. Det påverkar hur man planerar, ritar, skapar och bygger saker. Centralt blir också att rita saker som går att bygga tillsammans med andra eftersom man inte kan förlita sig på att en stor och dyr entreprenör ska göra jobbet. Ofta måste man rita något som ska gå att genomföra tillsammans och med material som man kanske har hittat, fått eller som är billiga att få tag i.

Sedan är det den sociala aspekten. Som arkitekt har man traditionellt en hög hierarkisk ställning där det är arkitekten som har kunskapen. Du ritar och andra måste anpassa sig. Det finns historiskt många bra exempel på hur arkitekter kör över sina kunder. Farnsworth House av Mies van der Rohe är ett klassiskt exempel där hon som beställde huset inte kunnat bo där, eftersom ingen ville bo i ett glashus mitt i skogen.

När man samarbetar med folk som jobbar för samhällsförändring med väldigt små medel måste man vara ödmjuk och förstå att de också har mycket av den faktiska kunskapen. De vet hur de vill ha det och vad det är de vill göra. Så lyhördhet är viktigt. Man måste också ha mycket tålamod. Ibland måste saker gå jättesnabbt och ibland tar det jättelång tid. Varje process ser annorlunda ut. Man måste helt enkelt vara ödmjuk, anpassningsbar och flexibel.

Det är ett projekt jag gjort tillsammans med konstnären Fernando Dory Garcia som för några år sedan skapade konstnärskollektivet Inland som jag också är del av. Vi lärde känna varandra när han var på konstnärsresidens på Konstnärsnämnden i Stockholm. Fernando driver bland annat en skola för att få unga intresserade av att bli fåraherdar och jag brukar bli inkallad när Inland behöver skapa någon slags rumslighet.

Idén till byggnaden i Casa del Campo var att försöka återförvilda parken. Istället för att man klipper gräset eller träden med förorenande maskiner, så var tanken att använda sig av boskap som betar och håller gräset kort. På så sätt skapa ett ekologiskt system i parken. Runt november varje år, när det blir för kallt, tar fåraherdarna i en närliggande bergskedja ner fåren till parken. Där ska de beta men också föda sina lamm och då behövs ett skydd. Byggnaden skulle också ha en pedagogisk funktion. Vi ville att de som besöker parken också skulle få lära sig om relationen mellan fåraherdar och får, eller människor och djur och vad fåren och andra djur innebär för den biologiska mångfalden. Så på sommaren när fåren förflyttas till bergen igen förvandlas byggnaden till ett solskydd och en plats där barn och unga kan lära sig mer om parken och den biologiska mångfalden där. Vi ville dessutom att hela det ekologiska och ekonomiska systemet skulle vara synligt och att byggnaden skulle kännas lite häftig. Sen hade vi inte så mycket medel för att göra allt detta, så konstruktionen är ett resultat av lite pengar kan man säga.

Konkret var en av förutsättningarna att skapa plats för tvåhundra får. Jag tror den är tio gånger tjugo meter och att det blev ungefär en kvadratmeter per får. Det enda materialet vi hade att arbeta med var “euro-plankan”, som är två meter lång, tolv centimeter bred och tjugo millimeter tjock. Det är plankan som används för att bygga Europapallar. Så en av de ursprungliga utmaningarna för mig, var att med den korta plankan bygga något som skulle bli tio meter brett och tjugo meter i långt. Det slutade med att jag tog fram en skiss på en sorts båge där man sammanfogade euro-plankorna med CNC-frästa kopplingar och sen fäster ihop med muttrar. Idén var att allt skulle kunna byggas på plats utan maskiner eller någon entreprenör. Så huset byggdes ark för ark, sen lade vi diagonaler för att få det att stå stadigt, och så byggde vi ihop det till ett sorts skelett kan man säga.

Det var lite inspirerat av “balloon frame”-konstruktioner som britterna använde när de skulle bygga i Vilda västern. Då byggde man fasaden på marken och sedan hjälptes man åt för att lyfta upp den. Det är nog det absolut enklaste sättet att bygga på. Men det är också ett väldigt inkluderande sätt att bygga, eftersom alla måste hjälpas åt. Det tänker jag mycket på. Hur kan arkitektur skapa en social sammanhållning? Hur kan själva processen bidra till ett socialt sammanhang?

Jo, nu jobbar jag till exempel mycket med timring. Man skulle kunna hyra en kran och göra saker snabbt. Men normalt sett måste man vara flera för att lyfta timret, få fram knuten och så vidare. Just nu håller jag på att bygga ett litet residenceboende för Kulturföreningen Huset i Klöse utanför Nordmaling. Det är en liten stuga på femton kvadrat som ska ha solpaneler och en liten vedeldad ugn för att kunna baka pizza.

KF Huset ligger vid Lögdeälven som är en av få älvar i Sverige som inte har en damm. På 1970-talet var det aktivister som räddade älven när vattenkraften byggdes ut.Timmerflottning var också en gång i tiden en stor del av älvens fors och områdets identitet. Nu när ekologer och biologer är där för att restaurera och undersöker hur älven kan få en större biologisk mångfald, gynna laxen och så vidare, så blir folk arga när man vill ta bort de gamla flottningskonstruktionerna som var till för att göra älven till en passage för timmer. Så jag tycker det är kul att jobba med timmer också av den anledningen eftersom det är en så stor del av älven och områdets identitet. Det handlar mycket om hastigheter när jag jobbar. I ett modernt mer antropocentrisk förhållningssätt till hur vi gör saker, där allt ska vara effektivt och snabbt. Jobbar man så med träd och virke är det så klart ohållbart. Med timring där man måste ha kraft från människor, blir det omöjligt att uppnå den hastigheten. Det tycker jag är intressant, att jobba med och skapa en sorts motberättelse till att allt ska vara accelererande och gå så snabbt som möjligt. Mycket av att jobba hållbart kanske handlar om att om att tänka på i vilken hastighet vi gör saker och varför.

Ja, verkligen. Huset byggdes på 1700-talet och har en timmerstruktur. Det fanns definitivt ingen E4 eller några bilar när det byggdes och säkerligen inte heller någon arkitekt. I vissa fall med sådana här äldre gårdar kopierade man varandra. Det kan till exempel varit att någon i byn åkt på bildningsresa till Europa och sett något slott och sedan följer man en ganska klassisk stil när det gäller att centrera saker på ett visst sätt.

Jag gillar när byggnader är mer asymmetriska. När jag bodde i Italien reste jag en del i mindre byar. Där kan man plötsligt se ett fönster i en helt oförklarlig position, tills man förstår att de kanske vill ha in solen just där, för att kunna torka frukt eller något. Då bryr man sig inte om hur det ser ut på utsidan. Sådana exempel hittar man också i Sverige, framför allt på landsbygden. Jag har tänkt att det skulle vara kul att sammanställa folklig arkitektur i en bok, för det finns så många roliga och fina exempel.

Nej, jag vet inte. Det viktigaste av allt är att försöka ena oss i en kamp mot klimatkrisen och den mentalitet som har fört oss till den här krisen. Ju fler vi kan vara som samarbetar kring det och hitta sätt att lösa det på, desto bättre. Kanske genom att starta kollektiv eller kooperativ på platser där klimatkrisen är extra påtaglig. Igår läste jag att man vill omvandla sjuttio hektar skog i Atlanta i USA till en träningsplats för poliser. Men att folk hade gått samman och demonstrerar mot det. Dels på grund av den historia som finns kring polisvåld i USA men också för att folk börjar inse att skogen och träd är bland det viktigaste vi har. Det finns hopp när man ser att folk blir arga och bestämmer sig att nu tillåter vi inte mer. Nu får det vara nog.

Jag tänker att berättandet är så viktigt. I Sverige upplever jag att skogsindustrin har fått styra berättelsen om skogen och att många i Sverige och omvärlden tror att Sveriges skogspolitik är bra. Medan jag tycker att det är motsatsen. Därför blir det viktigt att hitta andra sätt att få fram en annan berättelse. Det behöver inte bara vara kritiska berättelser eller motberättelser som sparkar uppåt, utan också lyfta tillfällen där folk faktiskt gick samman. Som till exempel när man gick ihop och räddade älven från vattenkraftsexploateringen i Klöse. Att bara få fram såna berättelser tror jag är bra. Då kan man förhoppningsvis inspirera andra att bry sig mer och närma sig naturen, på ett sätt som inte handlar om att exploatera eller att vara rädd för den. Då tror jag att förändring kan ske. Så berättande är viktigt tror jag, för vi måste övervinna de dominerande berättelserna. Det kanske kan vara mitt avslut.