L

Litiumtiden startade för 13,8 miljarder år sedan. I en oändligt varm och oändligt tät singularitet som plötsligt började expandera och kylas av. Rum, tid och materia uppstår. Efter en tiotusendels sekund hade temperaturen sjunkit så mycket att kvarkarna kunde slå sig samman till protoner och neutroner. Det bildas fem protoner för varje neutron. När universum är ungefär en sekund gammalt har temperaturen blivit så låg att protonerna och neutronerna kan gå samman och bilda atomkärnor. Denna kosmiska nukleosyntes håller på i några minuter. Några av neutronerna sönderfaller till protoner, så att det nu finns 8 protoner för varje neutron. Protonerna och nutronerna börjar slå sig samman till atomer. De tre första grundämnena bildas: helium, väte och litium

I

Litiumtiden startade år 1800 när den brasilienfödde vetenskapsmannen Jose Bonifacio de Andrada e Silva kom till Utö i Haninges skärgård. Jose Bonifacio var utsänd av den portugisiska staten på en 10 år lång upptäcktsresa runt om i Europa. Vid järnmalmsgruvan på Utö upptäckte han två helt nya mineral: spodumen och petalit, de två mineral som idag är de viktigaste för industriell utvinning av litium. Fast på den tiden, år 1800 var grundämnet litium ännu inte upptäckt.

Petalit hördes inte av igen förrän 1817 när det upptäcktes igen på Utö, den här gången av Erik Thomas Swedenstjerna. Erik Thomas skickade prover av petalit till några av sina bekanta däribland kemisten Jöns Jacob Berzelius. Jöns Jacob gav vidare petalitproverna till sin då bara 25 år gamla assistent Johan August Arfwedson som satte igång att undersöka mineralet för att försöka bestämma dess beståndsdelar. När Johan August räknade ihop sina resultat blev den sammanlagda vikten alldeles för liten. Någonting saknades, ett okänt grundämne som försvunnit någonstans i processen. Johan August arbetade vidare för att försöka hitta detta okända ämne och till slut lyckades han få fram ett salt som innehöll det mystiska ämnet. Han visste att den ena beståndsdelen i saltet var sulfat, men vilket var den andra.

- Jag företog nu en nogare undersökning af det omnämnde svafvelsyrade saltet, och fann snart att det till basis innehöll ett eget eldfast alkali af hittills okänd natur, för hvilket Herr Professor Berzelius föreslagit namnet Lithion.

Lithion, efter grekiskans ord lithos som betyder sten.

T

Litiumtiden startade år 1838 under de händelser som har kommit att kallas för The trail of tears –Tårarna väg, när Cherokee-befolkningen tillsammans med flera andra nordamerikanska urbefolkningar tvångsförflyttades från de platser öster om Missisippifloden där de levt i tusentals år till ett reservat i nuvarande Oklahoma. Den plats i nuvarande Georgia, som senare kom att kallas för Lithia Springs, hade sedan urminnes tider varit en andlig och medicinsk källa för Cherokee-befolkningen. Den siste Cherokee-ledaren som styrde över området där källan ligger hade namnet Ama-Kanasta som översatt till engelska blir Sweetwater, taget från det ”söta vatten” som strömmande upp ur den uråldriga källan. 1882 döptes platsen till Lithia Springs och några år sedan köptes källan av en grupp affärsmän som buteljerade vattnet och började sälja det under namnet ”Bowden Lithia Spring Water”. 1888 öppnade Bowden Lithia Spring Water Company sitt kontor på 42:a gatan i New York och samma år öppnades Sweet Water Hotel i Lithia Springs. Hotellet fick samma namn som den Cherokee-ledare som 50 år tidigare hade tvingats bort från platsen. Sweet Water Hotel var ett lyxigt hälsohotell med 300 rum. En tåglinje gick direkt från New York till Lithia Springs och det sägs att åtminstone 5 amerikanska presidenter, däribland Theodore Rosewelt, har besökt the Sweet Water Hotel och Lithia Springs för att för att dricka och bada i det hälsosamma vattnet.

I

Litiumtiden startade i Australien när psykiatrikern Dr John Cade injicerade litiumkarbonat i sina marsvin. Cade hade under den senare delen av 1940-talet experimenterat med att injicera urin från mentalpatienter i marsvin för att se om urin från patienter med olika psykiatriska åkommor skilde sig åt i hur det påverkade marsvinen. Han kom ganska snabbt fram till att alla sorters urin i tillräckligt stor dos dödar ett marsvin men att urin från just maniska patienter verkade vara extra giftigt då det inte krävdes lika mycket för att marsvinet skulle dö. Cade arbetade vidare för att försöka ta reda på varför urinen från de maniska patienterna var så mycket giftigare än annan urin men trots en lång rad experiment, alla utförda med injektioner i marsvin nådde han aldrig några resultat. Cade bestämde sig en dag för att pröva att injicera marsvinen med en blandning av urinämne och urinsyra men stötte då på det praktiskt problemet att urinsyra inte löser sig i vatten. För att ändå få till den blandning han ville ha använde han istället det lösliga saltet litium-urate och upptäckte då helt oväntat att lititum-uratet minskade den giftiga effekten av urinäme. I fortsatta experiment märkte Cade att även ett annat lititumsalt, litiumkarbonat minskade den giftiga effekten hos urinämne och eftersom dessa resultat var så tydliga, även om det inte på något sätt ledde honom närmare svaret på hans efterforskningar bestämde han sig för att pröva att injicera marsvinen med enbart litiumkarbonat för att se vad det kunde ha för effekt på det lilla djuret. Alla som har experimenterat med marsvin vet hur aktiva de är. Men när marsvinen hade injicerats med litiumkarbonat blev de istället lugna och slöa. Cade kunde till och med vända dem uppochner, och istället för deras vanliga frenetiska reflex att försöka vända sig till rätt läge låg de bara där i hans hand och tittade fridfullt tillbaka mot honom. Eftersom litium verkade ha en sådan lugnande effekt på marsvin (även om deras lugn förmodligen berodde på att de hade litiumförgiftning) tänkte Dr John Cade nu att detta måste han testa på sina maniska patienter. John Cade anses idag som den som först upptäckte litiums förmåga att bota maniska tillstånd, det som senare ledde fram till dagens profylaktiska litiumbehandling mot bipolär sjukdom.

U

Litiumtiden startade under 70-talet när den tyske biologen Wolfgang Engelmann undersökte hur växten Kalankoes bladrörelser påverkades av lite litium i vattnet. Kalankoe, som populärt ofta kallas både Våreld och Höstglöd har den egenheten att den öppnar och stänger blombladen i dygnsintervall. Engelman upptäckte att med litium, och i ett rum utan dagsljus, fick växten ett förlängt dygn som närmade sig 28-timmar istället för det vanliga 24 timmar. För att undersöka om litium möjligtvis kunde påverka människor på samma sätt utförde han 1979 en expedition till Spetsbergen där han tillsammans med en grupp människor utforskade litiumets inverkan på den mänskliga dygnsrytmen. Istället för en period av konstant mörker (vilket är vanligast för den här typen av experiment) valde gruppen att besöka Spetsbergen under sommarens konstanta ljus. De mätte puls, kroppstemperatur och förde dagböcker. I det konstanta solljuset och genom sitt litiumintag lyckades forskningsgruppen förlänga det mänskliga dygnet till upp emot 28 timmar och bekräftade så litiums nedsaktande förmåga. Under samma tidsperiod som Engelman undersökte hur litium kunde förlänga dygnsrytmen pågick den forskning som ligger till grund för dagens litiumjonbatterier. Den brittiska kemisten Michael Stanley Whittingham utförde 1974 det experiment som ses som starten på det moderna litiumbatteriet. 1980 tog Koichi Mizushima och John B. Goodenough tekniken vidare och skapade det första kommersiella litiumjonbatteriet. Ytterligare några år senare, 1987, tog Akira Yoshino patent på det som skulle bli det första uppladdningsbara litiumbatteriet. Whittingham, Goddenough och Yoshino fick 2019 dela på Nobelpriset i kemi för utvecklandet av litiumjonbatterier och under 2010- och 2020-talet har företag som Tesla och svenska Northvolt tagit ledande positioner i att utveckla de litiumbatterier som de själva anser är framtiden för all energilagring.

M

Litiummonumentet på Utö är en sträckning mellan två punkter. En rörelse mellan ett vattenfyllt gruvhål och en torrlagd källa.

Mellan två mineralkällor, en gruva där man en gång tog upp järn och på köpet fann grundämnet litium och en källa där vattnet från början var heligt, för att senare, näre religionen mist sin kraft anses som hälsobringande.

Litiummonumentet är en rörelse mellan två poler, som elektronerna som flödar mellan batteriets positiva och negativa pol, som det bipoläras tillståndets skiftningar mellan depressiva och maniska faser.

Litiummonumentet är inte en plats utan ett spänningsfält, spänningen mellan manisk kapitalism och en deprimerad planet som för var dag blir alltmer obeboelig.
Mellan jakten på råvaror och de levande varelser som tvingas flytta på sig: människor, träd, insekter.

Litiummonumentet är en eftertanke och en framtidstanke, en tid som går långsammare, en desynkroniserad tid, en tid som kanske rör sig olika fort på olika platser. Litiummonumentet är en sträckning mellan två hål: ett som borde vara vattenfylld men är torrlagt. Den andra gjorde man allt för att hålla torrt men det är nu sen länge vattenfyllt.

Lititummonumentet är den studie från Texas på 90-talet som beskrev hur de platser som hade mer naturligt förekommande litium i grundvattnet också hade en lägre frekvens av självmord, mord och våldtäkter.

Litiummonumentt är den Internationella Energimyndigheten framtidsprognos om att vi om bara 20 år kommer behöver utvinna minst 15 gånger så mycket litium som vi gör idag.

Litium är ett märkvärdigt grundämne. Det utgör nummer 3 i det periodiska systemet vilket gör det till en av de enklaste atomer som finns. En kärna av tre protoner tillsammans med tre eller fyra neutroner, omgiven av tre elektroner. Samtidigt verkar det ha kraften att bota mani, förlänga det mänskliga dygnet, underlätta kontakten med änglar och dessutom rädda jorden från det beroende av gas och olja som skapat den värsta katastrofen i mänsklighetens historia. Men utveckling kommer alltid med en kostnad och kostnaden betalas i slutändan av naturen som den moderna människan har tagit sig rätten att exploatera. Vi kanske befinner oss i det våldsamma slutet av den fossila energins tidsperiod, men vi är ännu bara i början av LITIUMTIDEN.