Att förvalta parasollmossan

Det är januari. Jag sitter vid datorn. Det är femton grader inomhus, det känns lite kallt om rumpan trots att jag har en fårskinnsfäll på min arbetsstol. Ute är det minus 43 grader.

Jag färdigställer en text som ingår i ett konstnärligt verk om skog. Jag har arbetat länge med skogen som tema. Verket handlar om att ärva, äga och förvalta skog. Det här livslånga projektet började som en lärdomsprocess och en önskan om att låta fastighetsägandet och konstnärskapet gå hand i hand. Genom min konstnärliga praktik, genom att teckna, fotografera och skriva, har jag lärt mig saker om skogen som kommer till användning i förvaltandet. Genom förvaltandet dyker det ständigt upp nya saker att se, tolka och teckna.


Skogsfastigheten har jag och min syster tagit över efter våra föräldrar. Vi har inte bara tagit över en yta utan också en skogsbruksplan. Men framför allt har vi ärvt kärleken till den platsen. Mitt konstprojekt “Arv” har genomsyrats av just den kärleken och också av tankar på hur skogen skall förvaltas, för och i framtiden.

På fastigheten har vi två små områden som är avverkade och planterade med tall sedan femton år tillbaka. Vi har en nära relation till de här välkända kullarna trots att de numera är monokulturer. Vi skulle nog inte ha brukat skogen på samma sätt som tidigare generationer. En stark skogspolitik, norm och påverkan gjorde att de trodde att det var det enda rätta sättet. Trakthyggesbruket, där man kalavverkar och planterar ett helt nytt bestånd, har varit den dominerande formen av skogsbruk i Sverige sedan 1950-talet. Ett lättbegripligt sätt att odla skog, som påminner om allt annat man odlar och skördar. Med tanke på hur enkelt man helt slår ut delar av växt och djurlivet och med tanke på hur långsamt allt växer så här långt norrut  är just trakthyggesbruket en skogsbruksnorm som aldrig slutar att förvåna mig.   

Förutom produktionsytorna består fastigheten av relativt gammal skog, myrar och en sjöstrand. Vid varje besök där upptäcker jag och min syster något nytt.  Jag tänker ofta på de olika tidsaspekterna när jag går i vår skog.  I skogen är upplevelsen av olika livslängder så påtaglig. Myggan som sticker mig lever som mest i 100 dagar. Silvertärnan, som dessutom flyger fram och tillbaka till Antarktis varje år, lever i normala fall i 20 år. Den spinkiga granen vid myrkanten kan gott vara flera hundra år gammal, likaså den stora tallen på åsryggen där jag går. Åsryggen i sin tur bildades när isen drog sig undan för 10 000 år sedan. Vi vill gärna knyta skogens tider till vår egen livstid, ett människoliv. Skog ses ofta som en möjlig källa till utkomst. Då är det viktigt att var generation förvaltare får sitt, att skogen betalar med jämna mellanrum.

Vår livstid är för kort för att förhålla sig till tiden i skogen. De där gamla tallarna och granarna har knappt börjat förstå svenskan vi pratar när vi passerar. När de slog rot pratades det bara finska och samiska här. De ska också möta de förvaltare som kommer efter oss. Jag och min syster har inga barn så vi funderar också på hur man lämnar vidare relationen till en plats till framtida förvaltare. Kanske kan vi göra det, kanske inte.

Det är januari. Jag sitter vid datorn. Det är femton grader inomhus, det känns lite kallt om rumpan trots att jag har en fårskinnsfäll på min arbetsstol. Ute är det minus 43 grader.

Jag håller tummarna för att det inte ska bli el-
avbrott. Vi har nyss fått elledningarna till vår by utbytta. På de här nya ledningarna skall snön lätt halka av. Tidigare var det nästan garanterat strömavbrott efter varje kraftigt snöfall som följdes av en blåsig dag. Dessutom har vi fått ledningarna till husen i byn nedgrävda i marken. Det ska vara säkrare och faktum är att elavbrotten varit färre sen uppgraderingen av elnätet. Jag håller ändå tummarna. I de här temperaturerna kyls husen ned snabbt när elen försvinner.

Jag eldar i kaminen och elelementen går för fullt. Huset är gammalt och inte helt tätt. På elprisbörsen ser jag att det är ganska dyrt idag. Numera jämnas priserna ut över landet i högre utsträckning än förr. Vintertemperaturen här verkar inte jämna ut sig i samma utsträckning som priserna. Jag oroar mig för räkningen som kommer komma. Min oro är nästan lika stor som för att det ska bli strömavbrott idag.

I början av 1900-talet byggdes vattenkraften ut i Luleälven. Älvfåran torrlades långa sträckor och stora landområden lades under vatten för dammarna.  Landskapet förändrades för all framtid. Liten hänsyn togs till de som levde och hade sin utkomst längs älvdalen. Malmbanan skulle då försörjas med el och nu försörjer de femton kraftverken i Lilla och Stora Luleälven uppemot elva procent av elförbrukningen i Sverige enligt Vattenfall själva (2022)¹. Det motsvarar två årsförbrukningar av el i Norrbotten. Under utbyggnaden gjordes stora ingrepp i Stora Sjöfallets / Stuor Muorkke nationalpark, man bröt helt sonika ut området för vattenkraftsutbyggnad ur nationalparken. Detta gjordes i nationen Sveriges intresse.

Att det var Torneälven som var föreslagen för detta energiuttag, istället för Luleälven, kan vi bara fantisera om. 

(Att stå vid en torrlagd älvfåra känns närmast overkligt, som något man inte borde kunna se. Man ska egentligen inte kunna se en älvbotten, lika lite som handens ben på en röntgenbild eller insidan av ett berg.)

Genom fönstret där jag sitter framför datorn ser jag min by sträcka ut sig längs en orörd älv, i det som i vissa sammanhang kallas för Europas sista vildmark. Vad nu en vildmark är. Om definitionen av hur vild en mark är, definieras efter spår av människoverksamheter, så har människorna som levt här lämnat väldigt lite spår efter sig. Vi talar gärna om närvaro utifrån att det är just mänsklig närvaro. Vi hoppar jämfota om vi ser spår av oss och våra föregångare. Spåren efter djur som rör sig i markerna har inte samma värde. Deras spår hör till det vilda.

Nå, här är det myrar, skogar, sjöar och ett och annat lågt berg. Det finns gamla skogar och det finns nyare odlade skogar. Jag ser en kalfjällstopp i norr om det är klart väder. Det finns också planer på att jag ska se en siluett av 300 meter höga vindkraftsnurror i söder.

I den “Gröna” omställningens namn vill man bygga en vindkraftpark här. Ett bolag vill exploatera ett gigantiskt område mellan Lainioälven och Torneälven. På planeringsstadiet handlar det om tiotusentals hektar.  De planerade 200 vindkraft-snurrorna är förmodligen tänkta att försörja den nya gröna industrin med el. Tror vi.

Det kom ett kuvert med ett avtal i brevlådan. Med en signatur på detta avtal ska vi fastighetsägare inte bara tillåta bolaget att undersöka förutsättningarna för detta enorma industriområde, vi förbinder oss att tillåta exploateringen och bolagets rätt till markerna för 50 år framåt. Signaturen begärs dessutom med kort varsel. För det är bråttom.

Det är inte bara i nationens intresse det ska exploateras nu, det är i Europas intresse, och världens.


Vi, jag och min syster, blir helt tagna på sängen. Hur är det möjligt att man tänker sig att en odefinierad summa pengar skall få oss att glatt skriva på ett papper där vi kanske skriver bort tillgången till den plats vi betraktar som en familjemedlem? Där vi skriver bort vår möjlighet att påverka hur den här biten känslig natur skall förvaltas. Där vi skriver bort relationen till vår norm-tallplantering på våra blåbärkullar, till dom feta abborrarna i den sjö där de kalla baden är de bästa, till betraktandet av silvertärnornas nappande efter insekter på just den sjöns vattenyta, till parasollmossan som växer på älgskiten på myren, till våra tallsystrar med de stora vrilarna. 


I nästa andetag och med en tids diskuterande med grannarna och skogskunniga bekanta växer vår vrede. Hur har man mage att med dåligt underbyggda avtal riskera att skapa motsättningar i en liten by som denna? Hur har man mage att se de näringar som redan använder dessa marker som sekundära? Hur har man mage att bete sig som exploatörerna gjorde för över 100 år sedan?

I Institutet för språk och folkminnens Nyordslista 2023²  finns begreppet Grön kolonialism listat.

“Grön kolonialism - exploatering av landområden och naturresurser för att främja hållbarhetsmål på en annan plats”.

I och med att jag är delägare till en fastighet  (hur man nu kan äga mark) har jag som tur är en röst.  Jag kan säga nej eller ja, än så länge. Det intressanta i sammanhanget är att jag faktiskt skulle kunna vara en part i att forma förslag för framtiden som rör den här ”sista vildmarken”. Jag skulle kunna bli inbjuden i ett mycket tidigare skede i planeringen för en grönare framtid. De, de där exploatörerna,  skulle kunna ta chansen att inte gå i de gamla kolonialisternas fotspår. De skulle kunna se oss som lever här som, i högsta grad, intresserade av och engagerade i, frågorna som rör våra platser. En resurs i form av människor, kultur, historia och kunskap.

Den “Gröna” omställningen ter sig grå för mej, mörkgrå, i det närmaste svart. Det är så sorgligt att jag ska behöva tänka så. Det glädjande är att vi har andra förutsättningar, resurser och kanaler att reagera igenom. Det är andra tider nu och vi behöver ha tid på oss, för framtiden.

Fotnoter:

1) https://group.vattenfall.com/se/nyheter-och-press/pressmeddelanden/2023/lule-alv-producerar-historiskt-rekord-pa-17-twh
2) https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/lar-dig-mer-om-nyord/nyordslistan-2023