KEEP TURNING

Av: Jens Strandberg
Här står jag, i en tid, ett landskap och en text som är både början och slutet. Med ena foten försjunken i svampskogens nedbrytande långsamma processer och den andra förankrad i den hypersnabba “gröna” industrins ångande framfart.

Jag står som en motsägelse med dubbla känslor om vartannat. Som en hyllning till processen snarare än dess resultat.

Här står jag som en kallt bubblande saltlösning, fylld av tilltro och skräck. I en uppmaning till mig själv och alla er andra: sluta sträva efter ständigt nya projekt att exploatera. Istället, låt bevarandet vara en del av vår förvandling. I det där bubblandet bevarar och omvandlas jag samtidigt. Likt en social fermentering vårdar och delar jag mina bakterier, omvandlar min individualitet till en kollektivitet. En allians. En bakterieallians. Ett “vi” som delas mellan organismer och omgivningar. Vänner och ovänner. Riskkapitalister och miljöaktivister. Här står jag i den där tanken som innebär att vi aldrig är ensamma. Att vi ständigt är i förening med andra, med naturen, med tiden. Som att vi alla skulle existerar i en grumlig burk. Ett genomsyrat saltlag av samexistens. Där jaget upplöses till ett vi – ett vi av gemenskap, ett vi av många.

Här kan jag stå. Och här börjar viet – i det nedbrutna. I det som ofta kallas för gammalt, dött och oproduktivt. Det vill säga, med den där gurkan som håller på att bli mjuk. Eller surkålsluktens odörer. Eller svampskogen när skogsmaskinerna gjort sitt.

På platser mitt i övergivna människors fotspår och avvisade renbetesmarker. Bland elledningar och älgar. Men lyssnar vi noga, hör vi ekot. Det börjar här, i de bortglömdas “skafferi”, där resurserna än en gång ska skördas.





Det sägs att den så kallade “gröna” industrin ska skapa ett bättre samhälle. Jobb, välfärd, förskolor – allt ska byggas. Vi lyssnar på Ekot och hör hur Northvolts riskkapitalister fortsätter insistera på produktion, trots dödsfallen. Trots de osynliggjorda underleverantörernas bristande miljöansvar och trots att man sedan länge slutat betala Skatteverket.

Samtidigt tystnar vattenfallen, och vi hör hur det bubblar: människor, rörelser, missnöjen. I köken  hör vi långsamt kokande fermenteringsprocesser. Vi hör hur saltlagen omvandlar det gamla till något nytt.

Kritiker talar om “fossila bränslen plus”. Ett begrepp som belyser hur förnybar energi ofta leder till ännu större ekologiska fotavtryck. Kapitalismen är en kraft som accelererar, som slukar naturresurser och människokrafter för att göda sina mål. “Grön omställning” handlar om att vrida och vända på perspektiv. Men ska man vara ärlig så lär vi knappast kunna konsumera oss ur den stundande klimatkollapsen.



Vi läser om “nerväxt”, ett be  grepp som ifrågasätter vår fixering vid ekonomisk tillväxt. Men hur skulle det egentligen se ut?

Svampen är kanske en möjlig ledstjärna. Svampar frodas i kapitalismens spillror – de trivs bäst där jorden är som mest förstörd. Och det är där, i det lilla, i det nedbrutna, i det förstörda: där börjar bakterierna och nedbrytningen tar över. Bryta ned och börjar om. Vrida och vända på landskapet.

Vad brukar man göra när världen håller på att falla samman? “I go for a walk, and if I’m really lucky, I find mushrooms,” skriver Anna Tsing i The Mushroom at the End of the World. Matsutake-svampen – en av världens mest värdefulla matsvampar – frodas paradoxalt nog i skogsindustriellt förstörda landskap. Den överlever kapitalismens härjningar, sprider sitt mycel under jorden och skapar liv där allt verkar dött. I boken blir matsutake-svampen en symbol för överlevnad i en värld präglad av kollaps, där människor, svampar och andra organismer hittar sätt att fortsätta leva och skapa mening i spillrorna av den kapitalistiska och ekologiska krisens tid.

Västerbottens sönderskördade skogar har visat sig vara en perfekt grogrund för matsutake, och på så sätt blir svampen här en illustration av hopp i ett kapitalistiskt förstört landskap. Och Tsing vägrar acceptera berättelsen om enbart förödelse. Trots kapitalismens förstörelse kommer svampar, människor och djur fortsätta att leva. Hon betonar vikten av att se på förstörelse som en potentiell plats för skapande och omvandling, där oväntade nätverk av liv och ekonomi uppstår. På så vis utmanar hon också den kapitalistiska tillväxtens normer och lyfter fram hur liv kan frodas även i den globala förstörelsens ruiner. För matsutake-svampen överlever där människan förgör. Där fortsätter den bryta ned, omvandla och skjuta upp, som rop på överlevnad.

Det är i det landskapet vi står. Mitt det där myllret. Där står vi och tänker på hur vi ska sluta skapa något nytt.  När vi istället borde tänka på ett slags “mot-skapande-skapande”. En hyllning till det oproduktiva. Till svamparna som bryter ned landskapen, mycel och bakterier som samtidigt omformar oss medan vi äter. Till komposten som vrids och vänds, gör jorden bördig och återskapar. Vi börjar i ett spadvänt potatisland.

Kom dit och ta vad ni vill, ropar de. Använd det som finns. Nyttja resurser, tämj forsarna och skit i de övergivna centralorterna där lokalerna gapar tomma. Återigen ta för dig av landskapet. Ta allt som knappt lever men som som håller oss som bor här vid liv.


Vi har förlorat vår förmåga att vårda, ta hand om och bevara. Vi har förlitat oss för mycket på kylskåpens eldrivna kapacitet, istället för  de krafter vi bär inom oss.

Men lösningen finns i det dolda, i de osynliga mikrobiella existenser som vi delar vår värld med. Låt oss rikta vår omsorg dit. Se till mikrobernas gemenskaper och samband. Se till varandra när vi riskerar att försuras i takt med krympande statliga kulturstöd, ekologiska kriser, krig och växande skulder. Be kompisarna att sluta jobba och istället odla sin egen mat. Bygga relationer istället för att skapa kortsiktiga projekt och konstverk i tid präglad av klimatkris.

Låt oss samla det sista vi har, allt skit som är nära sitt bäst-före-datum. Lägga det i en burk, fermentera, vrida och vända på perspektiven, och börja om. Låt det bli en uppmaning, en inläggning, en surströmming.


En röst från en avlägsen vän säger: “Alla slut är en möjlig början”.


När vi kliver in i den där burken, ser vi en grumlig konsistens av död och liv, av salt och vatten, av misslyckande och framgång. Omgiven av en saltlake av nedbrutna landskap, grönsaker, resurser och substanser.



I den här genomsyrade lagringen kommer vi samman i ett delande av bakterier. Vi bryter ned och ihop – ger oss och vår omgivning smak, sammanhang och förändring.

Här inser man att fermentering är både ett slut och en början. En process som håller oss samman, en saltlösning som visar att vi kan upprätthålla liv även när allt annat ruttnar.


Själv återvänder jag till min hembygd, där allt en gång började – på ett BB i Örnsköldsvik. Jag lägger mig i sängen och tänker på mina föräldrar, på surströmmingslukten en sen augustikväll, men också på hur havet luktade ruttet ibland.

Jag tänker på hur haven blivit allt mer utfiskade. Hur man behövt lägga ner surströmmingsfabriker. Jag lägger en gurka i blöt i hopp om att omvandla den till något beständigt.