Skiftet


Man åker en väg. Bil. Tar vänster. Sedan vid fiber-rullarna svänger man höger. Du ser en räls. Du äter lunch. Jag letar efter ett vegetariskt alternativ. Beställer pommes. Där är ett träd, där en skog, där ett kalhygge. Föryngringsavverkning (juridiskt sett). Nu allt samlat på hög. Du säger sågverket. Jag säger ved. Svamp. Vi letar. Jag hittar. Du berättar om Matsutake. Världens dyraste. Tallhedar i norr är idealt för den. Vi går längst föryngringsytans kant. Det är blött. Du har gympaskor. Jag åker till bäck, rättare sagt: Bäck. Vadar ut i en älv. Jag ser vattnet. Du säger låg vattennivå. Fall är ägt. Sanden mjuknar. Du känner vinden. Jag känner blåsten. Du pekar på vindsnurrorna. Vi tänker el. Omställning. Jag går i snurr-skuggan.

En man letar blåbär. Ett lag av arbetare, hittar. Någon svär över det. Jag plockar. Det kommer räcka hela året. Jag visar med handen att det är mycket blåbär i år. Mamma visar rensningsprocessen. Jag styckfryser. Min dotter äter. Vi ser morfars stenar. Du säger mineraler. Han fick pris. Kungen. Det var en stor dag. Nu letar man mineraler. Du berättar om basketlaget. Hur en spelare letar mineraler i Norrland. Han har hittat. Sålt. Tjänat pengar. Investerat. Och köpt lägenhet i Stockholm. Vi vattnar på pappas grav. Det är en fin sten. Ingen mineral. Hittades på Järvön. Pappa bar. Det var sol. Det är fint där. Den är fin här. Blommorna växer. Älvens vatten rinner. Jag hör kyrkans klockor slå. Vi samlar. Vi dammar. Jag äter mina vegetariska pommes frites.


Det har gått mer än nittio år sedan demonstrationerna i Ådalen 1931 som tog livet av fem civila. Deras enda handling var att gå med i solidaritetsdemonstrationen utanför Kramfors. Nittioårs-minnesdagen 2021 väckte inget större medialt intresse trots att händelsen ofta brukar betraktas som en vändpunkt inom svensk politik. I Folkets hus i Lunde finns en fin utställning om dagen och skotten. Foton, tidningsklipp och en kopia av trumpeten som en demonstrant blåste den militära fredssignalen med, finns att beskådas i utställningen. Utanför, rinner Ångermanälven förbi. Där brukade man flotta timmer till sågverken. Arbetet, solidariteten och den kollektiva gemenskapen, som utställningen vittnade om, har flutit vidare längs älven. Vägen där demonstranterna kollektivt vandrade är numera enskild väg.

I oktober i fjol satt jag på flyget hem från Italien. Jag hamnade bredvid en investerare. Han pratade engelska, hade två barn, fru och bodde i Schweiz. Jag frågar vart han ska och han berättar att han ska till Sollefteå. Det är sällan man träffar någon som ens hört talas om Sollefteå, för att inte säga vilja dit, speciellt när man sitter på ett utlandsflyg. Han berättade om sitt företag inom tech-branschen. De hoppades skapa ytterligare en serverhall i Sollefteå-området. Samtalet flöt vidare och han berättade mer om hur bra det var att ha serverhallar i norra Sverige. Grön energi, lite kärnkraft. Tidigare hade han varit på Island och badat i Blå lagunen. Han sa att det var härligt, men den var helt fejk. Att man värmde upp vattnet. Han hade föreslagit till kommunen att man skulle skapa en blå lagun i Sollefteå, spillvärmen från hans serverhallar kunde värma upp vattnet. Jag minns att jag skrattade, inte åt idéen att ta vara på värmen, men en blå lagun. I Sollefteå. Jag minns inte riktigt vad jag svarade men förhoppningsvis något artigt. Vi fortsatte att prata och jag berättade om Nya nya Norrland. Han verkade genuint intresserad men vårt samtal ebbade ut när säkerhetsbälteskylten först tändes och sedan släcktes. Jag har läst att många norrländska kommuner numera säger nej till nyetableringar av serverhallar. De ger kommunen för liten ekonomisk vinst. För få arbetstillfällen. För stor elförbrukning (kanske, vad vet jag). Kanske en blå lagun kunde vara en ny möjlighet? Turistmecka bredvid hoppbacken eller något. Det var så längesedan jag åkte runt i Sollefteå att jag inte kan komma på någon bra placering så här direkt. Kanske vid K-bygg. Minns att det fanns stor parkering där. Det skulle kunna passa.

Det här och många andra samtal den senaste tiden har fått mig att tänka på förändringar, ombildning, omställning. Därför har det här numret temat Skiftet. Det syftar på att det finns ett skifte inom svensk politik kring Norrland (inget direkt nyhet), en ny tid, en ny epok. En omställningens tid. Det är mycket som skiftats sedan skotten i Ådalen 1931. Automatiseringar inom industrin i Västernorrland har lett till färre arbetstillfällen men också större produktion. Som många andra landsbygder i Sverige har rurala områden både fått en äldre befolkning och samtidigt avfolkats. Skogen har brukats, nästan sönderbrukats. Vattenkraftsutbyggnaden är klar sedan länge och nu är den mesta fiberutbyggnaden nedgrävd. Det kommer gå att styra det mesta från “molnet”.

Det sägs att det är på väg att vända. Inte bara här utan på många landsbygdsplatser. Men numrets tema refererar också till ett skogsskifte. En avdelad bit skogsmark, ägande, skogsindustrin och skogen som resurs.



En röst vi har plockar in är författaren och journalisten Arne Müllers. Han har tänkt och skrivit mycket om den pågående gröna omställningen. Granskat svensk gruvnäring, kollat på deras verkningar på miljöbalken och undersökt hur investeringarna genererar jobb eller inte. Nuförtiden har han snöat in på energipolitik och grön el. Vi åkte till hans radhus i Umeå för att prata om naturresurser, decentralisering och hur dambasket blev steget in i journalistiken.

Till numret har J.K Bergstrand-Doley skrivit ett kort abstrakt. Abstraktion är både ett begrepp inom konst, arbete, landskap och i en vardag. Kanske är det bäst summerat i David Larssons röst från Tre röster, där han berättar om Vattenkrafts slogan två hål i väggen, där hela idén bygger på att man inte ska ifrågasätta var och hur elen och energin kommer till en.

Senare i tidningen får vi följa med svampar i deras osynliga arbete. I serien Mushrooms at work hittar vi svampar i zoom-möten och hemma-jobbandes på distans.

Sist berättar filmaren och konstnären Clara Bodén om hur hon och hennes partner, när de var nykära, cruisade på skogsvägar i Offerdal vid deras gård. Hennes nyblivna partner berättade om vem som ägde vilket skifte, vem som byggde vilken väg, vem som betalade. Den och många andra upplevelser blev starten för hennes film Först här, i vilket hon undersöker svensk skogsindustri och en samtida förhållning till träd, skog, investeringar, exploateringar och pengar. Vi får också höra mer om hur det är att verka som filmare utanför en urban miljö. Styrkorna i det men också begränsningarna. Det är nog därför platsen och platsens betydelse blivit ett centralt tema för hennes filmer.

Demonstranterna i Ådalen 1931 tågade i solidaritet för arbetarna som strejkade vid Marmaverken i Hälsingland där man ville sänka lönerna. Nu ligger de flesta fabrikerna man slogs för, som ruiner längs älven. Men precis som i en kompost så gror det också här. Nya bakteriekulturer, nya energier, nytt liv, nya byggnader. Inte bara jakttorn, serverhallar och vindkraftverk byggs. Också annat. Kanske kommer det byggas en lokal Blå lagun. Hur en än vrider och vänder på det, är det nog ett skifte, och om inte annat, ett mentalt sådant, där resurser och vårt förhållningssätt till dem kommer spela en avgörande roll.

Kanske ser vi ett skifte. Kanske är det ett skifte inom arbete och arbetshistoria. Ett arbetsskift. Ett politiskt skifte. Ett skogsskifte.


***