Text av Jens Strandberg

“Allt har en historia, heter det. Men allt har också en framtid”. Så inleds Sverker Sörlins avhandling Framtidslandet från 1988. En bok som beskriver den industriella framväxten i norra Sverige. Vi vet historien. Hur fabrikerna kom, tog plats, tog över, blomstrade, skapade jobb, mekaniserades och försvann. Hur butikerna kom, tog plats, blev samhällen, blomstrande centrum, centraliserades, såldes av, gick i konkurs och senare försvann. Hur arbetarna kom, tog plats, tog över, alstrade blomstrande trädgårdar, skapade barn, blev äldre, dog eller försvann.

Nu åker jag genom landskap, ser kalhyggen, industriellt odlade tallskogar, tjocka älvar, förfall, hopp, övergivna hus, fritidshus med upplysta fasader, mekaniserade fabriker, miljardinvesteringar, orenoverade skolor och framtidens “gröna” omställningsljus.

Det är ett sorts kontrollerat kaos av omvandling och fördärv om vartannat.  

Det har fått mig att tänka på fermentering. För mig är det ett kontrollerat kaos av omvandling, nedbrytning och bevarande om vartannat. Konkret bygger det på att skapa en bakteriekultur som har en konserverande effekt och gör att materialet (till exempel maten du fermenterar) håller över en längre tid. I processen bryts materialet ner och bildar till nya substanser, såsom vitaminer, antioxidanter och fytonäringsämnen.

Med andra ord, bakterier ändrar form, kommer samman och ger det fermenterade materialet en smak.

Det är en långsam process som inte är särskilt påfrestande men som tar tid. På min köksbänk står till exempel en glasburk med chili och gurkor i ett saltlag. Ett försök att förlänga deras livslängd, förändra smaken. Bevara och omvandla.

Burken är ett bakteriekaos men ett väldigt kontrollerat sådant. För om fermenteringen ska “lyckas”,  behöver man skapa “rätt” miljö för bakterierna att komma samman och förändras. Annars möglar det. Miljön måste därför vara kontrollerad och samtidigt kaotisk. En plats för att bryta ner, bevara och omvandla på samma gång.

Bakteriellt liv finns runt oss och i oss hela tiden. Människor har tre gånger så många bakterier som celler i sina kroppar och det sägs att två kilo av en vuxen människas kropp är bakterier. De är livsviktiga och hjälper oss bland annat att bryta ner mat till näringsämnen.



Fermentering härstammar från latinska fervere, vilket betyder “att koka”. Surdegsgrunden bubblar när vi matar den, bubblor i våra blötlagda grönsaker poppar till ytan när vi låter dem vila i saltlag. “A cold boil” kallar fermenteringsgurun Sandor Katz det. Jag gillar att tänka på fermentering som spänning, passion, bubblande livlighet, nedbrytning och förfall.

Fermentering är ett hantverk med rötter i det lilla, det vardagliga – surkål, öl, ättika, surströmming. Samtidigt är det en levande metafor för samhällsförändring. Fermentering symboliserar det nya, det pirrande och osäkra i förändringens vindar. På samma sätt som bakterier arbetar i det stilla, tysta, dolda, men med avgörande kraft, kan även social, intellektuell eller politisk fermentering ske i det dolda och bubbla upp till ytan när tiden är rätt.

På så vis kan den här mikrobiella förändringen, så livsnödvändig och fylld av energi, beskriva hela processer av samhällsförändring och nya idéer som sakta men bestämt finner sin form i samhället.

Kopplingen mellan makro och mikro fermenteringsperspektiv löper genom numret. Ett särskilt fokus ligger på hur fermentering inte bara är ett ekologiskt perspektiv. Utan också ett sätt att känna och lyssna till platsen.

Norra Sverige bär en lång historia, lagrad i jorden, i skogarna och älvarna. Här har industrier en gång rest sig och nu lämnat efter sig stora tomma skal, övergivna eller demolerade till grunden. Men husen är också en påminnelse om att vara en del av något större, ett arv av samspel och omsorg. Det är ett sätt att se och ta vara på det som finns.

Fermenteringens ekologiska grund, vars historia gått i arv i generationer, gör att numret automatiskt kopplar an med lokala kulturhistorier. Till minnet av händer som arbetat, som planterat och vårdat det som nu är mark.

Att tänka utifrån det perspektivet är även ett sätt att se hur bakteriekulturer mellan människan, ickemänskliga djur, naturen och historien, kopplas samman. Hur framtidens landskap knyts med dem och det som var där innan. Kanske är det en påminnelse om att bevarandet och omvandlandet av dessa platser inte är en nostalgisk handling, utan en förlängning av de röster och val som en gång formade dem.



Numret tar sin start en regnig dag när Maya Hey och Salla Sariola hamnar under ett plommonträd. De plockar med sig några plommon och börjar en fermenteringsprocess. I texten får vi följa Heys fermenteringsprocess från bevarandet, och konsten att självhushålla, till dess roll som en del av ett kapitalistisk omvandlande. För vilka, i dagens samhälle, har råd att fermentera? Vad innebär fermentering i olika kulturella sammanhang? Och för vem fermenterar vi? I Youtube-kanaler är det lätt att följa preppers, hipsters och Michelinkockar. Men gör de det för att överleva eller är det ännu ett sätt att skapa kapital? Bortsett från att ge ett svar på dessa frågor, blir Heys tillvägagångsätt för fermenteringen en process av att försöka, lyckas och ibland misslyckas. Eller “Must Try Otherwise” som texten heter.

Att just söka, försöka och (miss)lyckas är även mitt förhållande till fermentering. För mig är det en ständig kamp med mikrober, mögel och att vrida och vända på det som håller på att bli dåligt. På det sura och det som försuras. Inte bara ett försök att ta vara på det som är nära sitt bäst-före-datum, utan också en metod att förhålla sig till en allt mer krisande samtid. En samtid av krig, kris och på senare tid en vardag där jag som konstnär försöker överleva ett kulturlandskap av nedskärda kulturbidrag. I texten Keep Turning vrider och vänder jag på mina egna tankar. Texten föddes delvis under sommaren 2024 när jag och några kompisar skapade en “bakteriebar” till en utställning. Baren bjöd på bakteriekultur i en bred bemärkelse, både som fermenterade gurkor, syrade konstobjekt och jästa performance. I det här numret kommer det i liten annan tappning. Som en överjäst öl rann den här texten ur mig och in i älvens privatiserade vattenfall.

För ett tag sedan pratade mamma om AMS, det vill säga “Alla Måste till Stockholm”-reformen. Hon och hennes kompisar fick pengar för att dra till Göteborg och sedan Stockholm, där de fick jobb på Maraboufabriken. Jag minns när jag var liten och åt Fox på bion i Härnösand. Jag minns mammas berättelse om hur hon, Karin och Eva drog runt i fabriken och att man fick äta hur mycket Fox man ville. Och som jag minns det så avskydde mamma Fox sedan dess.

30 år senare sitter jag och mamma och gör bokföring i mitt kök. Mamma hjälper mig och vi äter faktiskt en Marabou chokladkaka. På radion hör jag om ett forskningsprojekt i Sundsvall. Hur pappersindustrins spill kan användas för nya verksamheter.

Forskningen går delvis ut på att odla svamp i skogsindustrins avfall. I min skalle ser jag sågverk med spånavfall och svampkroppar som poppar upp här och där. Svampen, som en ätbar produkt och samtidigt en städare av restslam som tar hand om och bryter ned avfallet.

Projektet drivs av Erik Hedenström och på radion pratar han om vikten av fermentorer och hur mikrober ska visa vägen för framtidens matindustri. Det dröjer inte många dagar innan vi sitter i ett zoom-samtal och han berättar hur vi måste skapa cirkulära industrier om vi som mänsklighet ska överleva. Hans snirklande myceliumtankar sprider sig genom samtalet för att se hur våra bakterier kan koppla samman industrier och möta framtida utmaningar.

För några dagar sedan plockade jag, Alice MacKenzie och mitt barn, fjällig bläcksvamp (Coprinus comatus) på en gräsmatta utanför vår hyresrätt. Svampen går utmärkt att äta när den är ung. Man kan även lägga den i en glasburk och låta den stå ett tag. Fermenteras. Då blir den färg. En sorts mörkbrun sörja, typ som japansk sojasås. Den stinker, luktar lite ruttet, jäst och stickande i näsan, när man ska måla med den.

Det är MacKenzie som lärt mig att ta till vara på färgen från fjällig bläcksvamp. Själv satt hon och målade anatomiska bubblande kroppar medan hon skrev och kände hur den ljumma hösten drev in över hennes kropp. Till denna upplaga har hon skrivit en text där bakterier långsamt rör sig över hennes kropp, förenar sig och blir till fler. Det är en kropp som sjunker ned i en ljummen mossa. Det är bakterier som omsluter och ansluter till hennes förändrade gestalt.

För mig är fermentering en tyst och trotsigt motståndsakt i en värld som rusar framåt. I ett samhälle besatt av konsumtion, nya projekt och omedelbara resultat.

I en tid där marknadens logik slukar allt, kräver tillväxt och obeveklig produktion, bjuder fermenteringen på en annan riktning: en som rör sig i takt med livets egna rytmer. Numret vill lyfta fermentering som en hyllning till det oproduktiva, till omsorgen och långsamheten, till en omvandling som bevarar snarare än förbrukar. Men det är också en praktisk lösning för framtidens samhälle, som Erik Hedenström visar på.

Här formas nytt utan att förgöra – en bakterieallians där inget går till spillo. När vi vänder oss till mikrobernas värld, när vi lyssnar på det som brukar kallas rester och slöseri, blir fermenteringen en påminnelse om att sann förändring kan vara stillsam, lågmäld och kanske till och med lite oproduktiv.

På min köksbänk står glasburkarna som ett litet fermenteringsmonument av råvaror som vägrar att slukas av förgängligheten. Det är en omsorgsfull omvandling som kräver tillit och tid (och lite salt).

Här sker förändringen inte genom förstörelse utan genom samarbete, i en stillsam nedbrytning som vägrar låta sig stressas eller bli del av en kapitalistisk samhällstakt. Istället är det en påminnelse om att allt som består inte behöver blomstra och att omvandlingens transformation ofta är stilla, lågmäld, och hållbar.

I det här numret vill jag stå kvar i det där kontrollerade kaoset. I det förstörda men också i det som bubblar av möjligheter. I gurkans saltlag, i surströmmingslukten, i strömmingutfiskade vatten och i strömmar av framtidsvisionen. I det tillsynes döda och samtidigt samhällsomvandlade. I det nya “framtidslandet”, ett land som har en historia…, men också en framtid.