Energin

Text av Jens Strandberg

Ungefär så här ser det ut. Det är skog. Sen är det öppet. Sen mer skog. 

Så här gick det till. Vi gick till öppningen där en grävare puttade och drog i marken. I hytten satt en man med händerna på spakarna. Han styr skopan som en gejmande tonåring.

Han fäller ett träd. Han gräver ur. Han plattar till.

Sen kom det lastbilar. Många lastbilar. Mycket stenkross ska det vara. Grävmaskinsmannen säger “javisst, kan ni gå där” och tar en klunk energidryck. Sen puttar han till stenkrosshögarna. Allt blir platt. En gata. En arbetsgata (tror jag). Framtidens elgata. Europas elgata. Energin ska flöda fram. Jag plumsar bort i snön och blir trött. Ingen energi.

Det knastrar från den gamla ledningen. Jag vet att den kommer att se futtig ut snart. Och snabbt ska det gå.

Rekordsnabbt.

En man jag träffar kallar gatan “EU-pengar”. Svenska Kraftnät kallar gatan “Aurora Line”. En annan man, som låter kunnig, kallar gatan “det blir dyrare el här” gatan. Jag går nog inte mer än hundra meter av den 38 mil långa Aurora-Line-dyrare-elgatan.

Jag går i visionen och Vitsaniemi där jag står, står mitt i vägen för den. Sen tar energin slut. Och framför mig finns det en älv, en skog, en saltsten, en vind, en ledning. Några tepåsar, ved, en yxa, några moraknivar, en pannlampa och två trasiga ruska-vägen-pinnar som jag tänkte man kanske kan använda. Jag glömde plåster men köpte nya på apoteket i Övertorneå.

Igen är det så, när jag kommer till en plats för att jobba. Nästan alltid är det så här.

Man kommer fram, det är mörkt. Man kliver upp, det är mörkt. Man gör kaffe, det är svart. Sen skottar man lite så man kommer igång och gör nytta. Man tar paus, samlar energin och tänker att den här platsen är laddad. Den här platsen är laddad på så många sätt. Laddningen finns i språket, i stormännens koloniseringsprojekt, i historien, i elen, i energin, i samtalet.

Ungefär så ser det ut...

Det är november, jag har landat på Konsthotellet i Vitsaniemi. Här ska jag bo några veckor och göra konst på Konsthall Tornedalens “Väderstation”, en anspråkslös liten röd stuga vid Torne älv.

Istapparna på Väderstationens tak skvallrar om dess knappa isolering. Och den nymonterade ute/inne termometern bekräftar skvallret. Det är verkligen ingen lyxstuga, men för mig är stationens väggar elegans i bästa stil. Så är det för en småbarnsförälder. Två veckor i en självutnämnd väderstation, är lika med två veckors tanke-tid, inga-störmoment-på-jobbet-tid och framförallt VAB-fria dagar.

Jag heter Jens Strandberg och driver konstprojektet Nya nya Norrland i vilket jag försöker förstå och lära mig kring det samtida resursuttaget i norra Sverige. Mitt projekt är döpt efter Nya Norrland, en socialdemokratisk lokaltidning som hade sitt säte i Sollefteå i Västernorrland. Det var en lokaltidning vi hade hemma när jag var liten. Nya Norrland gick i graven 1999, vilket råkar sammanträffa med det år som jag själv flyttade från trakten. Tanken med mitt projekt är att på ett metaforiskt sätt utgå från idén att det nya Norrland dog 1999, för att på så vis ställa frågorna: Vad blev kvar? Vad tog dess plats? Eller med andra ord, vad är det Nya nya Norrland?

Som ni förstår är Nya nya Norrland ett ganska stort projekt. Kanske rent av omöjligt. Nuförtiden går det fort i norra Sverige. Likt januaris stormrekord blåser förändringens vind i många nordliga kommuner och ibland är det svårt att hänga med när samhället och vi själva ska ställa om.

Resursuttaget i det som stormännen har döpt till “Norrland” ligger i tiden. Det både syns och hörs. På utvalda platser bygger man batterifabriker som ska omsätta miljarder, på ett ställe fäller man träd och monterar 450 kvadratkilometer vindsnurror. För att inte tala om alla vätgasfabriker man vill bygga, grundämnen man vill bryta. Listan fortsätter. 

Likt tidigare industrialiseringsvåger i norra Sverige för nyintresset även med sig konstnärer, journalister, forskare och kulturmänniskor. Mediebolagen öppnar lokala nyhetskontor igen, något som inte skett på årtionden. Idag skrivs granskande reportage av stjärnreportrar om de gamla centrumorterna, den nedlagda skolan, de utsålda apoteken, de utvunna gruvorna och kalhyggeskogarna.

Hur kom vi hit? Hur blev norra Sverige viktigt för det ekonomiska och kulturella maktcentrat igen? Hur blev norra hett igen?

Jo, “grön” omställning kallas det på företagarsvenska. Här finns nästan alla förutsättningar. Stora älvar vars fall sedan länge har tämjts och exploaterats, berg som töms på mineraler och de så kallade “oanvända” landskapen som även denna gång kan utnyttjas.

En sak som det inte verkar finnas för mycket av är el. Och ska man prata om el i omställningens tidevarv så måste man prata om vädret och energi. Mycket av min tid på Väderstationen handlade om att lyssna in olika energier. Jag gick runt för att se på vindsnurror. Jag letade elledningar. Men jag tog också in skogens och älvens egna energier. Det där perspektivet som är svårt att mäta, exploatera och riktigt förstå, men som man kan lyssna till och njuta av.

Det är därför det här numret av Nya nya Norrland har temat Energin. Tidningen har skickats ut gratis till alla som bor i Övertorneå kommun.


Hemma hos Arvo Björk tickar två klockor i köket. Under den ena står det Tornio och har finsk tid och den andra Hietaniemi med svensk tid. Arvo bor i Hedenäset och jobbar som ingenjör på Outokumpu i Tornio. Han har engagerat sig mot den planerade vindkraftsetableringen i Finland. Medan vi äter munkkipossu i köket, säger han att vindkraften bara för med sig nackdelar för den svenska sidan: “hellre tio kärnkraftverk i Tornio, än fler vindsnurror”.

Även andra jag träffar är emot etableringen. Man är rädd att de 300 meter höga snurrorna kommer påverka utsikten över älven. Och många påpekar att turistnäringen på den svenska sidan blir lidande. Egentligen är det inte snurrorna i sig som upprör mest, utan det blinkande ljuset som kommer från dem. Någon säger att det kommer påverka möjligheten att se norrskenet, eller “Aurora Borealis” som det så fint heter på latin.


Redan idag finns ett flertal snurror byggda på den finska sidan av älven. Jag såg dem när jag en dag traskade upp i skogen för att titta på bygget av Aurora Line, en ny elgata, döpt efter norrskenet, som ska knyta samman de svenska och finska elnäten. 

Jag stod på kalhygget när jag såg snurrorna blinka i horisonten. Ett rytmiskt blinkande ljus, till skillnad från det oberäkneliga naturliga ljuset från norrskenet. Från snurrorna bryter ledningarna fram över berget, genom skogen, över älven.


Det känns märkligt att stå vid tilltänkta Aurora Line i Vitsaniemi. Det är någonting med hastigheten, när man står här. På ett sätt är allt långsamt. Jag åker spark långsamt, rör mig med så lite energi som möjligt. Träden växer sakta, snön singlar ner. Stenen har inte rört sig på flera tusen år. Till och med grävmaskinerna vid Aurora Line är till synes inte särskilt kvicka. Och samtidigt går den “gröna” omställningen snabbt. Rekordsnabbt.

Råkar man röra sig lite långsammare, eller stå i vägen för den så är det bara att flytta på sig. Det var i alla fall känslan när konstnären Lena Ylipää fick ett brev om att man ville exploatera skogen, som hon och hennes syster ärvt och förvaltar, med vindkraftsnurror. Skriv på, här. Inte helt olikt den taktik som användes för att bygga ut älvarna i mitten av förra seklet. I texten får vi följa hennes tankarna när hon beskriver hur kraftverkets brev kändes som en “grön kolonialism”.

Något som brukar definieras som en exploatering av landområden och naturresurser för att främja hållbarhetsmål på en annan plats.

En ärlig syn av omställningsindustrin i norra Sverige är att satsningarna är väldigt punktmässiga. Visst, det är ofantliga belopp pengar som det handlar om, och visst kommer det påverka hela regionen, Sverige och världen, men investeringarna sker väldigt specifikt och gynnar långt ifrån alla kommuner lika.

Arne Müller frågar sig hur Övertorneå kommun påverkas när miljardinvesteringarna far över norrbotten. I Övertorneå öppnas inga nya gruvor, inte heller finns det några planer på stålverk eller batterifabriker. Dessutom ligger kommunen lite för långt bort från satsningarna för att man ska orka pendla. Övertorneå är inte unikt. Den tunga industrin påverkar inte de flesta kommuner i norr på ett direkt sätt. Men vad är dessa kommuners roll i omställningen? Det är en av frågor som Müller dyker ned i.

Kanske blir Övertorneå och liknande kommuners roll, att förse den tunga industrin med el i form av vindkraftsparker? Och hur påverkar det känslan att bo i dessa kommuner? Anton Hennix Raukola är utbildad vindkrafttekniker, kultur- och gruvarbetare. I en intervju för minoritet.se, säger han att “kulturen genererar mer kraft än vindsnurror”. För Nya nya Norrland har han tagit fram en “energikompensationsmodell” som går ut på att norra Sverige kan förse södra Sverige med el, om de kompenserar uttaget genom att finansiellt stärka kultursektorn i norr. Så att man kan ladda kroppens “inre batteri” genom att besöka teatrar, konserter och konstutställningar.

En som vill ladda det inre batteriet med kultur är Theodor Ringborg som sedan mars 2023 jobbar med att bygga Konsthall Tornedalen. Konsthallen har i skrivande stund ingen fysisk form. Ingen byggnad att lysa upp och ingen utställning att slå på. Inga timerinställda lampor i caféet, inga okynnesupplysta fasader. Men ljuset och energin finns där.

Lampan som elen lyser upp har förändrat vårt samhälle i grunden. Lampan gjorde att vi kunde se bättre när vi lagade mat men den ledde även till det som brukar kallas “24/7 samhället”. Det vill säga: med glödlampans hjälp kunde fabriksgolvet lysas upp dygnet runt och fabrikerna kunde producera hela tiden. Skiftarbetet introducerades.

Och för att hänga med behövde människan mer energi. Mat, som energi, räckte långt men inte hela vägen, så energidrycken introducerades. Med energidryck i kroppen kunde arbetarna jobba längre och producera effektivare.

Nu står vi inför ännu ett skifte. Med den “gröna” omställningen ska vi inte bara producera på nya sätt, tanken är också att produktionen ska minska vår inverkan på naturen. Kanske ska vi leva mer i direkt kontakt med naturen. Som innan 24/7 samhället. Det är i alla fall något som Ringborg tänker kring i sin text. Hur hållbar är den “mänskliga-gröna-omställningen” och kommer den föra oss närmare naturens rytm?


På Väderstationen hade jag en vevradio. Första dagarna vevade jag non-stop för att få liv i den. Det gick ok, men man får verkligen snurra på, för att det skulle låta. Sen fick jag låna en usb-laddare av Kalle Erson och då gick det snabbare. På Sveriges Radio hör jag en dokumentär om Vattenfalls sovjeinspirerade “Atlantprojektet”.

Atlantprojektet gick ut på att vända på Kalix- och Torne älvsystem. Istället för att dessa älvar skulle rinna ut i Bottenviken, som de gör idag, ville man leda om vattnet och skicka det mot Riksgränsen, för att sedan låta det störta rakt ned i Atlanten. Dessförinnan skulle ett kraftverk byggas som kunde fånga upp vattnets kraft och göra om till el.

Så var tidsandan i mitten av förra sekelskiftet. Nästan allt var möjligt. Tekniken, kapitalet och viljan var det som styrde. Inte helt främmande från dagens åskådning.

Lite hänsyn togs gentemot de människor som bodde där, naturen och djurarter. Inte heller är det så långt ifrån den “gröna” omställningens framfartsideologi.

Jag tänker hur annorlunda allt skulle vara om man hade torrlagt älven. Ingen lax, inga öar, inga sandstränder och självklart den uteblivna islossningen. 

Förmodligen skulle det vara en skog istället där älven rinner. Kanske en motorväg. Kanske något hus, nu när strandskyddet inte längre skulle vara aktuellt.

Jag tänker på hur vissa människor hela tiden drivs av en idé att tämja och utmana gränserna. Naturens, nationens, människans natur.

Hur så mycket går att göra, om man bara vill och har energin till det. Berg kan flyttas och tömmas. Konsthallar kan byggas, lysas upp och inredas. Lokaltidningar skrivas och tryckas. Vatten kan ledas om, samlas ihop och störtas ned. Skog kan skövlas och moln kan sprängas.

Som konstnär tittar jag på, betraktar, tänker, och lyssnar till elledningarnas sprak när jag går under de och laddar min energi.