Välkomna

Välkommen hit, till planeten, månen och solen, till det vi kallar världen, Europa och Norrland, till toppen, söder och mitten, till lastbilarna, tågen och traktorerna, till e4:an, landsvägen och grusvägen, till slyn, igenväxta hus och tomma butiker, till vardag, kaffespill och fabrikslukt, till skogen, mossan och vindkraftverken, till allt bortom stadens upplysta gator, välansade rabatter och finklippta parker, till det som en gång var långt bort, bortglömt och bortom, till det nedlagda, exploaterade och kolonialiserade, till skotrarna och eporna, konsten, till musiken, semestern och subkulturen.

Redan 2015 började vi prata om Nya nya Norrland, då som ett frö till idé utan någon riktig jord att så den i. Men livet sprang på och projektet var tvunget att läggas på hyllan. När vi nu plockar upp det igen är det mycket som har hänt. Vi har upplevt en pandemi och det har blivit krig i vårt närområde. Svenska kyrkan har bett om ursäkt till det samiska folket för sin roll i förtrycket mot samer och samisk kultur. Batterifabriker har byggts och det planeras för fler. Fossilfritt stål har gått från en orimlig tanke till en miljardinvestering. Flervåningskulturhus i trä har byggts och invigts. Flyktingar har kommit men också åkt. Svenska staten har godkänt fler gruvexploateringar och vindkraftsproduktionen har fördubblats. Ministrar har stått i tv med uppochnervända kartor. Vi har skaffat barn, och flyttat, och flyttat igen.

Då, 2015, hörde man knappt någon politiker eller medier prata om norra Sverige. Idag har stora nyhetsmedia återöppnat redaktioner i norr. Politikerna talar om Norrland som ett framtidsland, på samma sätt som vid industrialiseringsvågen vid förra sekelskiftet. Men denna gång är det den gröna framtiden, det hållbara samhället, som Norrland ska leda vägen för.

Mycket av det vi tänkte då, 2015, är inte relevant när vi skriver idag. För just denna framtidsanda, denna tilltro, de nya jobben, fabrikerna och själva skalan på denna industrisatsning kunde få förutse. Då var vi intresserade av flyktingvågen som på ett oväntat vis hade vänt avbefolkningstrenderna i norrländska bruksorter. Idag är det andra frågor som står i centrum för oss. En av de frågorna handlar om att diskutera just begreppet vad vi menar med centrum. Vårt mål är att över tid kunna se om vi kan skapa en ny föreställning om begreppet, kanske göra centrum. Det är med den idén som vi åkt runt, undersökt, pratat och druckit kaffe sedan maj i år. I vårt första nummer dyker vi ned i frågor kring centrum och periferi, stad och land, här och där.

En av de första som vi träffade var journalisten Po Tidholm. Han har i en stor del av sitt arbetsliv gjort Norrland och Norrlandsfrågor till huvudsyssla. Kanske har det varit ett hatkärleksförhållande för det kom en tid då han blev jäkligt less på Norrland och Norrland på honom. I vårt samtal pratar vi om Norrlandsbilden, problematiserar lokal självorganisering och återkommer till vad han menar är själva kärnfrågan, ett rättvist skattesystem.

Vi får även följa med till Örnsköldsvik där vi i sommar byggde pallar tillsammans med arkitekten och formgivaren Xiyao Chen. Pallarna var ett såga och klistra-görande med loppisfynd, övergivet och upphittat material. 

I ett vitt timmerhus från 1700-talet precis bredvid E4:an, och med lastbilarna dundrande förbi utanför fönstret, pratar vi ekologisk arkitektur, förvildning och vikten av motberättelser med arkitekten, formgivaren och konstnären Sergio Montero Bravo.

Vi som skriver heter Jens Strandberg och Cecilia Björk och vi är glada att du har hittat till detta första nummer av Nya nya Norrland.