Text av Jens Strandberg
Vattnet
Jag läser i en tidning att det finns hur många jobb som helst. De säger att det saknas människor. Andra säger att det saknas hus. Lägenheter. En som jag pratade med säger att det saknas förskolor. Skolor. Lärare. Personal. Hela rubbet. Varför ha en dålig lön när man kan ha en bra? En man säger att sjukhuset har flyttat för länge sedan. Det är också bekräftat. Jag minns det.
Janne säger en annan sak när vi monterar hängrännor. Han säger “nä, dom har ju inte varit här på hela vintern.” Han säger att Gun sa, att hon hört att de skilt sig. Jag tänker på grannhuset. Att det kommer att bli stående nu. Sen säger Janne “vi får se hur länge det överlever”, medan han tittar på huset. Vi fortsätter att montera hängrännorna. Här ska vattnet rinna. Här ska det “trickle down”. Här ska huset överleva lite till.
***
Jag tänker ofta på vattnet. Kanske är det för att det spöregnar utanför när vi går till tryck med det här numret. Kanske för att min dotter är besatt av vattenlek, vilket i praktiken innebär att vårt badrumsgolv ofta förvandlas till en mindre tjärn. Kanske är det för att jag är uppvuxen på en ö, men att jag då aldrig tänkte på vattnet som omgav mig. Men som sagt, nu när jag inte längre bor på en ö tänker jag allt oftare på vattnet.
Jag tänker på översvämningarna i somras. På den där dammen i Ukraina som bombades och hur områden, byggnader, djur och människor översvämmades på kort tid. Jag lyssnar på experter som vittnade om hur vattnet öste fram och spolade med sig allt i sin väg. Jag hör dem säga att det kommer att ha en stor miljöpåverkan i flera år, kanske för alltid. Samtidigt läser jag på Kramfors kommuns hemsida att det kan ta tio till tolv timmar innan en flodvåg når Nyland vid ett eventuellt dammbrott i Hällbydammen utanför Junsele. I Sollefteå skulle det gå snabbare. Jag läser att det är dammägaren som ansvarar för dammens säkerhet. Det vill säga; det är dammägaren som ansvarar för Kramfors och medborgares säkerhet.
Jag tänker på allt det här och hur jag länge velat göra ett nummer med temat vattnet och nu när jag skriver, så känns det inte som att det flyter. Det är som om jag inte hittar orden men att jag längtar efter meningen. Jag tänker på ön, älven, forsen, fallet, vattenkraften som ska tämja och utvinnas, och vindkraftverken som ska anläggas i havet. Är det bra eller dåligt? Allt är så dubbelt i mitt liv känner jag. Jag vet aldrig om något är bra eller dåligt.
Det är för något år sedan. Det var som en annan resa än den vanliga, när jag följde Ångermanälven från Högakustenbron uppåt mot Sollefteå och vidare. Det var strömt och allt flöt. Längst med stranden låg forna industrilokaler och tegelhus som tappat taket och börjat bli ett med träd och växter. En gång såg jag en film på SVT Play där de där husen var i bruk. Det var finklippt runt om och stenarna hade inga sprickor. Nu stod de där som ett monument över en annan tid. Byggnaderna som i sin blyghet är en påminnelse om en tid inom svensk arbetarhistoria då Ångermanälven transporterade timmer till sågverken och skapade tusentals arbetstillfällen. En tid då det fanns jobb och framtidstro i området.
Jag stannade och besökte Box Whiskey som bytt namn till High Coast Whisky. När jag för många år sedan bodde i Skottland så lärde pappa mig att whiskey är en fonetisk översättning av det gaeliska ordet “uisce beatha”, vilket i kort betyder livets vatten. Han upplyste mig, när vi var på en bar som hette just Uisce Beatha och som låg runt hörnet från där jag bodde. Min pappa är inte längre med mig i livet. Hans liv fick ett plötsligt stopp på grund av en ilsken cellförändring för några år sedan. Men det är honom jag tänker på när jag åker, där längs med älven. Pappa gillade Box Whiskey och drack gärna ett litet glas av livets vatten på helgen.
Jag flyter vidare. Ut på öar, över broar, in på grusvägar som senare visar sig vara återvändsgränder. Jag besöker olika bruksmuseum och tittar på Sandslån, där man i generationer sorterat timmer. I en livsfarlig älvdans har personer hoppat från stock till stock när det flottats från inlandet till kusten. Jag tittar på Mats de Vahls väggrelief, där timmermärkningens pictogram har förstorats upp. Något som även inspirerade Nya nya Norrlands grafiska form. En bekant skickar mig ett uppslag från Sverker Sörlins Framtidslandet där Sörlin beskriver hur vädret hade en central funktion vid flottningen. Hur naturens nyckfullhet är skenbar. Självklart påverkar geografin och naturens årstidsbestämda förlopp möjligheterna för flottningen. Vissa år torkade flottleden ur och andra år frös virket fast när vintern kom tidigt. Hydrografin, meteorologin och kartografin behövde samspela. Jag läser att flottningen i Ångermanälven upphörde 1982 och likaså sorteringen av timmer vid Sandslån.
Min resa fortsätter och jag får lyssna på historier om smuggelsprit, om hur områden levde, hur det fanns skoaffärer, sportbutiker, kaféer, kvarterskiosker. Ja, typ allt. Mycket vatten har flutit under broarna och nu är det mesta ihopslaget. Kvar är förfallna hus, bortglömda människor, avvecklande kommuner, skog, sly och platser som försvunnit eller helt enkelt växt igen. Jag hör någon säga att det finns de som röstar på SD i riksdagen och Vänstern i kommunen. Det är märkligt hur ens röst kan flyta mellan dessa olika åsikter. Hur det ena inte verkar utesluta det andra.
Det är inte alls det som Jannete Hentati bok Älven i mig handlar om. Men det är den jag läser nu. Som ligger på mitt sängbord. Boken är en resa längs Lule älv. Längs med vattenkraftstationerna, till personerna, och ut i berättelserna, historierna. I ett avsnitt beskriver hon hur hon står utanför Porjus enorma vattenmagasin och väntar. Jag kan höra hur hon hör mullret när dammluckorna öppnas. Jag minns det också. Jag minns när jag som barn åkte för att titta när man släppte på vattnet. Jag minns ljudet och att det var sol. Jag tror kanske åt något. Jag läser senare på Vattenfalls hemsida att energibehovet i Sverige växte under den första delen av 1900-talet. Hur det blev helt enkelt för dyrt att importera kol. Istället ville man exploatera det “vita kolet” (dvs vattenkraften). Det tänker jag på när jag åker längs med älven. Jag läser på SLU:s hemsida att Ångermanälven “svarar för cirka 17 procent av den svenska vattenkraftproduktionen”. I samma artikel läser jag att vinsten är klimatvänlig och förnybar energi. Priset minskad biologisk mångfald, försämrat fiske och ett omformat landskap. Det var så det såg ut “När människan tog makten över älven” som artikeln rubrik löd. Det var så den skulle dämmas, tämjas och exploateras. Det var så fallet skulle nyttjas.
Det är där i fallet som detta nummer tar sin början genom en nyproducerad text av Åsa Össbo. Vi får följa hennes resa längs med älven och hur Sápmi än en gång utarmas på dess resurser. Texten är en skildring av älvens fortsatta avgörande betydelse för dagens omställningssamhälle och stormännens visioner. Sällan tas det hänsyn till samernas behov och liv. Sveriges industrihistoria och samtida omställning går hand i hand med en kolonialisering av norra Sverige. Samtidigt bubblar det frågor under ytan. Hur ska denna version av exploatering skilja sig från tidigare? Hur ska kommunernas ekonomiska prekaritet räddas? Och (hur) kan dessa exploateringar göras utan att ytterligare undergräva natur-, kultur- och vattenmiljöerna, samt fjällsamisk och skogssamisk renskötsel?”
Vi dyker även ner i Vattenfalls pågående reklamkampanj “Face Mist”. Kampanjen började cirkulera på min och David Larssons Instagramflöde för ett litet tag sedan. Våra samtal ledde vidare kring att prata om hur Vattenfalls kampanjer ofta vill förskjuta avståndet mellan produktion och konsumtion, mellan centrum och periferi. Två hål i väggen som kampanjen var förut. Utan en sådan förskjutning är kolonialiseringen svår att genomföra. Det måste skapas en allmän distans för att möjliggöra exploateringen. Idéen bakom ansiktssprayen är att visa hur rena utsläppen från fossilfri vätgas är, det vill säga: man kan helt enkelt spraya de i ansiktet. Samtidigt visar forskning att utsläppen bara ökar i och med den (gröna) omställningen. I kollagen placerar vi Face Mist-polerade reklambilder intill uttorkade älvfåror som berövats på dess vatten. På vattenfallets naturliga dimma.
Performancekonstnär mirko nikolić gästar numret med en dikt från hans pågående arbete kring sociala och miljö-konsekvenser av gruvindustrin i Södra och Norra Europa, och deras kopplingar runtom världen. I arbetet följer han miljörättvisa aktivister, vattendrag, exploateringen och utvinningen av mineraler, från gruvan till sin brevlåda. Tidigare i år fick han sitt orangea pensionsbrev. I den såg han AP-fondens kopplingar till gruvexploateringen i Serbien. Nu arbetar han med en performance och film som väver samman dessa kopplingar i ett personligt och socio-geografiskt arbete kring social reproduktion av vatten, vind och jord.
Numret avslutas med en text av jordbrukaren, konstnären och herbalisten Cassidy McKenna. Texten tar sitt avstamp i det frusna vattnet på Kebnekaises topp som hon i somras fick chansen att bestiga. Hon frågar sig: vad skulle vi höra om vi lyssnade till glaciärer? Iklädd i en onedbrytbar regnjacka av dyrt märke får vi följa hennes inre brottningar kring glaciärens långsamma smältning, hur hennes plastinslagna ekologiska chokladkaka smakar gott och hur människor runt om henne tagit med sig svenska flaggor för att flagga på Kebnekaises topp.
Jag läser minnesdikten av Anna Bertilsson:
Under ett stort främmande vatten,
ligger min stympade hembygdstrakt.
Minnen från barndomens sorglösa dagar
strömmar emot mig med oerhörd makt.
Svårt att fatta att allting är borta,
skuggor och dagar som satt sina spår.
Tung och mäktig den stora stenen
står som en gravvård för kommande år.
***
