Text av Jens Strandberg

Fränsta

En man i typ min ålder står i snön på ett kommuntak. Han ler, blickar, pratar på engelska till en kamera. Alla pratar på engelska till en kamera. Någon säger att skolan har lagts ned för några år sedan, att det var sista strået och att “Now there is nothing left”. Men kommunmannen på taket ler när en drönare glider i luften. Det är många filmningar med drönare glidandes i luften. “The future is going to happen here”. En hyrbil från märket Hertz svänger in. En annan man kliver ur med pälsmössa, kappa och vision. Pekar mot en skog. Fel skog. “We are looking at this area” säger en annan person och pekar mot rätt skog. Pälsmössemannen fortsätter att se framtiden. Han ser att man ska “make the area so nice” att när man kommer hit vill man stanna. Han ser låga industribyggnader smälta in i skogen. Och på andra sidan vägen ser han ett “wooden hotel” i flera våningar. I “eight flats”.

Jag går förbi en av platserna senare. Jag ser slitna fasader. En gammal bil som står på styltor. En trasig damm. Jag tänker, det är så här det ser ut. Den gröna framtiden. Visionen. Det är det här som är omställningen. Det som ska bygga framtidens Sverige.

För någon dag sedan körde jag bil till Fränsta. Det var mitt i snöovädret. Min gamla SAAB höll ihop precis. Det hade varit SMHI-varningar på Rapport och allt. En plogbil låg i diket utanför Docksta. Jag lovade min familj att ta det väldigt lugnt och blev sen. Men det gick bra och min presentation på Ålsta folkhögskola kunde börja mer eller mindre i tid. På frukosten, dagen efter, säger någon: “Har du sett skylten? Det står: Fränsta, årets by 2019”. De skrattar tillsammans och diskuterar varför den fortfarande sitter uppe så här fyra år senare. Jag spetsar öronen, tar en klunk kaffe och äter lite fil. Sen fortsätter han “sen i små bokstäver under står det i Västernorrland”. Alltså “Fränsta, årets by 2019, i Västernorrland”.

Även om det kanske är skrattretande, så ligger det nog något i den där skylten. Ljungaverk, en gammal bruksort i Ljungans dalgång, är i skrivande stund igång med att skapa en vätgasfabrik utanför årets by 2019. Vätgas sägs vara avgörande för omställningen mot en grön industri och en hållbar transportsektor. Det är därför man pratar engelska på den där filmen med mannen på kommuntaket. Hit ska den internationella framtiden komma. Och på engelska ska den vara, framtiden. Sen ser jag Tomas. Han ler när vi ses. Han måste byta ateljé. För framtiden och visionerna ska ta plats där, när Ljungaverk ska bli RES. Istället har han fått hyra Hyresgästföreningens gamla lokaler. De är också fina och behövs kanske inte längre, eller? Tomas säger att det går bra och att han nu bara har nittio procent kvar av saker att flytta. Sen skrattar vi.

Det här numret av Nya nya Norrland är producerat av kurs ett och två på Ålsta folkhögskolas konstlinje. I en tre dagar lång workshop har eleverna fokuserat på Fränsta och dess omnejd, borrat in sig i vardagsutmaningar och erfarenheter av att växa upp och bo i den norrländska landsbygden. Vi har pratat om tvivel, positivitet och nedskärningar i den offentliga sektorn. Vad innebär det rent praktiskt? Hur gör man när den vård man behöver inte finns, eller när den närmsta skolan ligger sju mil bort?

Vi har pratat om att konst kan vara ett sätt att kritisk förstå ens närområde. Att det politiska kan ligga i en kommentar någon säger i förbifarten eller det som inte sägs alls. Det tysta och outtalade. Diskussionerna utgick från fysiska material. Från plastbantning till papp-påsen, till tygkassen. Vad är egentligen mest hållbart? Vi har tjuvlyssnat på folk i kassan på ICA och skrivit ned lösryckta citat. Vi har ringt vätgasexperter på Luleå universitet för att försöka förstå hur det där med vätgas fungerar och Fränstas roll i framtidens Sverige.

Men vi har också diskuterat hur samhället över tid har blivit allt mer centralstyrt och hur svårt det är om man inte lever enligt den mallen. Hur omvärlden formar och omformar oss, vår identitet och vårt synsätt. Tanken har varit att visa hur ens egna erfarenheter och kunskaper kan kopplas till geopolitiska och samtida utmaningar. Att allt sitter ihop. Och i centrum är elevernas egna reflektioner och tankar kring den gröna industrialiseringen i Fränsta och norra Sverige. Under workshopen har vi ritat serier och pratat om nyliberal politik. Varat och varan. Hur ska ekonomin från storindustrin sippra ned? Hur ska de löna medborgarnas kollektiva ficka, samtidigt som sjukvården, skolor och annan offentliga verksamheter länge skurits ned och avvecklats? Blir det en förändring nu i och med alla nya gröna investeringar?


Visst, de allra flesta av oss håller med att samhället och industrin behöver göra en ekologisk omställning. Vi behöver fasa ut det fossildrivna samhället och vätgasfabriker i norrländska småorter är viktiga i det arbetet. Men kanske behövs även en ekonomisk omställning parallellt. Anders Karlsson lånar Arne Müllers begrepp “ekonomisk omväxt” i en recension av Müllers bok Norrsken. Begreppet strävar efter att minska den privata varukonsumtionen och öka investeringarna i den offentliga sektorn. Till exempel i sjukvård och utbildning. Men begreppet inbegriper även en omdisponering av jordens resurser för att övergå till en “kretsloppsekonomi där återbruk och återvinning sätts i förgrunden”. På så vis bör det förstås utifrån perspektivet att om marknadsliberala krafter ska styra den gröna industriella omställningen bör det göras i samråd med statliga instanser. För ”det kommer att vara nödvändigt att viktiga delar av näringslivet ägs av samhället och därmed ställs under demokratisk kontroll”.

Nya nya Norrland fortsätter att försöka förstå hur dessa komplexa processer sitter samman. Hur en liten grusväg, tre informationsskyltar och två picknickbord som tillsammans utgör en utsikts- och informationsplats för PTL, kan kosta 600 000:- och samtidigt vara ekonomisk småpotatis när Torsboda Industrial Park byggs. På ett omvänt sätt kan det finnas hur mycket pengar som helst vid industriella etableringar, samtidigt som man är helt pank när det kommer till att chippa in så att förskolan och utbildningarna går runt. Så att vård och BB kan finnas tillgänglig på mindre än två timmars körning i en snöstorm.

Jag drar upp min gardin i gästlägenheten. Det är strålande fint idag. Så vackert som det bara är när det är kallsnö på träden. I förgrunden ser jag snön dansa på solcellspanelerna och i horisonten rör sig vindsnurrorna långsamt. Jag tänker, alltså Fränsta, årets by, i Västernorrland.