Text av Jens Strandberg
Brottet
En maskin fäller ett träd. Sen ett till. Det blir en glänta, där en annan maskin gräver en grop. Sen gräver maskinen djupare. Mer. Djupare. Förbi jorden, leran, stenen. In i stenen. Genom stenen. Smular stenen. Det blir många stenar till slut. Stenar som blir till grus. Grus som blir till sand. Sand som blir till guld. Rester läggs på hög. Det blir en ganska stor hög efter ett tag.
Det är ett brott. Ett dagbrott.
Det här numret började ta form när jag och David Larsson tog en kaffe för att prata om konst, exploatering av svenska naturresurser och Den Svenska Gruvans reklamkampanj i Stockholms tunnelbana (Red. Den Svenska Gruvan är ett initiativ av “gruvklustret”: Boliden, LKAB, Zinkgruvan Mining, ABB, Epiroc, Sandvik, Copperstone Resources och Svemin). Han sa att vi lever i en föränderlig tid. Likväl en föränderlig miljö. Han sa att det är tid för andra grundämnen och mineraler. Och jag tänkte på min hemort och dess omnejd. Jag tänkte på Norrland. Jag tänkte att det kommer vara en landsände att (åter)förädla. Ett vatten att (åter)tygla. En vind att (åter)fånga. En mark att (åter)bruka. Ett landskap som kan (åter)utnyttjas och (åter)förgöras.
Detta nummer av Nya nya Norrland har temat brott. Miljöbrotten vid batterifabrikernas exploateringar. Elavbrotten i november när det är elbrist. Genombrotten i forskningen kring framtidens omställningsarbete. Sammanbrotten i min vardag när min dotter inte vill klä på sig. Utbrott av i pandemier. Och så klart dagbrotten och jakten på mineraler. Även om man inte bryter ihop, så är det en del att ta in.
I ett försök att flirta med den sittande regeringen, skickade Den Svenska Gruvan en kärleksförklaring om “att bryta ihop” på alla hjärtans dag i februari i år. Brevet var en del av en romantisk PR-kampanj och bjussar på många “fyndigheter” (som man säger i gruvfyndspråk). Att prata om gruvor i romantiska termer har varit återkommande det senaste åren. Den tidigare näringsministern Karl-Petter Thorwaldsson (S) “älskade gruvor” (något han fick en hel del kritik för, eftersom uttalandet kom i samband med gruvbrytning i Kallak). Ebba Busch (KD), Sveriges nuvarande energi- och näringsminister, älskar också gruvor och bär hjärtformade ballonger på Svemins möte. De flesta verkar prata sig varma om gruvbrytning så fort de får chansen, oavsett var på den politiska skalan de befinner sig. Samtliga verkar vilja “bryta ihop” med Den Svenska Gruvan.
En central del av Den Svenska Gruvans reklamkampanj är att visa hur grundämnen är en del av en modern vardag. Kampanjen riktar sig främst till boende i större städer, där den medvetna individen själv ska välja och investera i en grön omställning. Det kan handla om det romantiska parets batteridrivna ljusslinga på tältsemester vid sjön (koppar), hemmafestens musik som pumpas ut i en bärbar bluetooth högtalare (bly) eller den eldrivna sportbilen parkerad vid den röda sommarstugan med vita knutar (järn, koppar, nickel, litium, zink, bly, silver, guld, tellur, kalcium, vanadin, kol/grafit).
I en annan av kampanjens bilder står två modeller i fashionabla kläder, framför ett dagbrott (som blir en “cool” bakgrund), bredvid en bil med registreringsskylten “Mine”, som kan översättas till både “gruvan” och “min”. Kampanjen kan läsas mot en nyliberal samhällskuliss där idéer kring det kollektiva samhället över några decennier långsamt suddats ut. Det är den medvetna (rika) individen som själv ska investera sig ur den pågående miljökatastrofen. Platsen som ska stå som resurs för dessa ideal är långt bort från stadens ljus och brus. Den Svenska Gruvan använder språket som ett verktyg för att abstrahera en verklighet och raderar dagbrottets verkliga påverkan så att den medvetna stadsbon kan ta bilen till jobbet, trots kollektivtrafik med täta avgångar.
Kärnan till numret är David Larssons pågående grupparbete Litiumtiden (skapad tillsammansmed Hanna Ljungh och Gideonsson/Londré). En översättning av hans litium-performance tar upp mittuppslaget av tidningen. Performancen och projektet i stort pekar på grundämnet litiums allt större betydelse i dagens samhälle. I elbilarnas batterier är litium en central komponent men också inom läkemedelsindustrin, där grundämnet bland annat används för att behandla bipolära sjukdomar. Kanske ska vi, som David Larsson antyder, se hela samhället ur ett bipolärt perspektiv där bilbatteriets laddpoler och den kapitalistiska hetsen på profit påverkar hela samhället och den individuella kroppen. Vad är litiums roll i det?
Till tidningen har David Larsson även gjort en intervju med curatorn Victoria McCarthy som har skrivit, skapat utställningar och diskussioner kring litium. Researchen startades hon under sin masterutbildning i curatering på Stockholms universitet. Nyinflyttad till Sverige slogs hon av hur många elbilar som snurrade runt på gatorna. Detta är ovanligt i hennes hemland Argentina, trots att Argentina har flera av de största litiumgruvorna i världen. Hon har sedan dess jobbat med att lyfta fram en rad diskussioner kring litium och samtidskonst för att skapa motbilder till den pågående “gröna” omställningen.
Xiyao Chen har skapat text-, bild- och ljudverket Gossip (Red. översatt till skvaller). Hon intresserar sig för skvaller utifrån ett feministiskt perspektiv, ofta kopplat till ritualer och feministiska sammankomster. Ordet Gossip härstammar från “gud-förälder” eller en följeslagare som hjälper kvinnan under födseln men har över tid fått mer negativa kopplingar. Projektet tog sin start när hon i fjol besökte Västernorrland och fick höra om de stora häxprocesserna i Torsåker. Var dessa kvinnors gemenskap ett hot mot den patriarkala och kristna samhällsstrukturen? Vilka brott hade de gjort sig skyldiga till? Och vilken roll spelar skvaller under sådana här processer?
Dansarna och koreograferna Siriol Joiner och Alice McKenzie har producerat verket An Already Made Song till Nya nya Norrland. Verket består av ett score, en serie instruktioner för att beskriva dansrörelser eller musikkompositioner. Projektet tog sin start när de tidigare i år var artists-in-residence i Moskosel. Under residenset producerade de en rad scores som också presenterades i olika performances. Till Brottet har de fokuserat på projektets egna konstnärliga dagbrott för att använda oanvänt material, de scores som aldrig presenterades, i ny tappning. Vilken sorts konst uppstår i det bortkastade, det för stunden ointressanta, men som var avgörande för projektets form och görande?
I somras gick min bil sönder i Docksta. Min familj och jag var tvungna att bogsera den till Bjästa där närmsta öppna bilverkstad låg. Det slutade med att jag fick skjuts söderut några dagar senare. I baksätet satt min familj ihoptryckt och i framsätet satt mamma och hennes väninna Monalis. När vi passerade Torsboda utanför Timrå berättade Monalis för mig om det kinesiska batteribolaget PTLs etablering av en fabrik för tillverkning av anodmaterial som är en viktig komponent i batterier.
På radion hör jag att det finns ett stort hopp bland politiker att fabriken ska generera en rad arbetstillfällen i Sundsvalls-, Timrå- och Härnösandsregionen. När Andreas Sjölander, socialdemokratiskt kommunalråd i Härnösand, på presskonferensen säger “det här är en av de största internationella etableringarna någonsin i Sverige… detta är en glädjens dag, och en dag jag alltid kommer att minnas. Tack för ordet” så känns det som ett “mic-drop” ögonblick. Men affären har kantats av hemliga möten där sekretessavtal och kontrakt skrivits på, av politiker, bortom medborgarnas och medias insyn.
Och mitt i röjandet av 150 hektar skog för att göra plats för fabriken, så flög Mnemosynefjärilen in och satte käppar i hjulet. Döpt efter den Mnemosyne, den Grekiska mytologins gudinna för minnet, fick den lilla fjärilen projektet att stanna av för en stund. Kanske var det ett försök att påminna oss om en annan berättelse: ett annat perspektiv än det mänskliga, ett annat perspektiv än kapitalismens? Ett annat perspektiv än elbatterier, energi och exploateringar. Hoppet fladdrade till helt kort, tills överklagan avslogs av mark- och miljödomstolen i mitten av december förra året.
Det är svårt att se hur fjärilar, andra djur och naturen kan vinna över de gröna industrisatsningarnas framfart. Elbilar ska rulla, litiumbatterier ska laddas. Naturen och dess grundämnen spelar en avgörande roll i framfarten. Visst är det en tid för andra grundämnen, som David Larsson påminde mig. Och visst kommer det att exploateras här i det nya nya Norrland. Visst kommer det att brytas grundämnen i andra delar av världen. Och var de än bryts så är det många djur och människor som bryter ihop.
***
