Dikter och bilder av: Henrik Valentin
Läkarbesöket
Efter att ha diskuterat med en kollega en lång stund säger läkaren att hon kan remittera mig till en fysioterapeut i Sundsvall, om jag verkligen känner behov av diagnosen
Hon gör det tydligt att hon inte tror att jag skulle uppfylla kriterien
Att Egentligen utreder vi inte för det i den här regionen
Jag som läst på och vet att jag uppfyller kriterien säger inget, vill inte vara störig
Säger inget om eventuella framtida komplikationer
Säger inget om att det mest låter som en dålig ursäkt för något som egentligen beror på bristande resurser
Du är ju ung och smal så det är vanligt att man svimmar ibland,
säger läkaren när jag nämner min skenande puls
Ingen av mina vänner svimmar såhär ofta, säger jag inte
Det är nog bara något med blodtrycket, säger läkaren
Jag har just sagt att mitt blodtryck är normalt
och blodtrycksmätaren ligger orörd på hyllan
Om det varit normalt hade hon ju behövt remittera mig till ett test
som hon säger att de sällan gör
Jag undrar om det är för att det sällan behövs
eller för att resurserna inte finns
Vi håller varandras händer
Vi håller varandras händer
Bildligt talat, kanske för att vi bor i olika städer
kanske för att vi är fast i vårt eget hem
eller kanske för att vi inte har råd med bussen
och inte energin att planka
Vi håller varandras händer
för någon måste göra det
När läkaren inte tror oss
tror vi på varandra
Påminner varandra
om att vi ser, vi hör,
vi känner varandras smärta
Jag tror på dig
när du säger att du har svårt att andas
när du säger att din kropp arbetar emot dig
när du säger att du inte längre vill leva
såhär
När vården inte tycker du är viktig nog att prioritera
säger jag att du är lika viktig som någon annan
Att du har sagt saker jag kommer bära med mig för alltid
Att din existens är livsviktig för mig
När läkarna inte tror oss måste vi tro varandra
Påminner varandra så ofta vi kan att
jag tror dig
jag ser dig
jag hör dig
jag känner din smärta
i bröstkorgen
i lederna
i varje nerv i din kropp
Vi påminner varandra att det är inte normalt
att svimma
att svälta sig själv
att inte orka lämna sängen på morgonen
att det är inte normalt att ha ont
det är inte normalt att ha ont
det är inte normalt att ha ont
Jag vet
att du förtjänar vård
du förtjänar kärlek
du förtjänar nån som lyssnar på dig
Fenomenet
Hos gynekologen får jag höra
att jag är den första transperson hon träffat
Fast hon vet inte ordet så hon säger bara ”sån där”
Tänker på hur det aldrig hände i göteborg
och på sjukgymnasten i den lilla jämtländska byn
som sa att jag ser ut som en tjej men heter som en kille
så hon måste ju få fråga
I småbyarna i Norrlands inland är jag ett fenomen
ett magiskt väsen, som de är tacksamma att få uppleva
Det är fint att få bidra, om än lite tröttsamt
Fast gynekologen är tydlig med att hon tycker det är bra,
att det är hemskt att det finns folk som tycker det är fel
Jag tänker ja, vad fint, vilken bra person du är
Tänker snälla kolla mig mellan benen nu så jag får gå hem nån gång
Läkarbesöket
Efter att ha diskuterat med en kollega en lång stund säger läkaren att hon kan remittera mig till en fysioterapeut i Sundsvall, om jag verkligen känner behov av diagnosen
Hon gör det tydligt att hon inte tror att jag skulle uppfylla kriterien
Att Egentligen utreder vi inte för det i den här regionen
Jag som läst på och vet att jag uppfyller kriterien säger inget, vill inte vara störig
Säger inget om eventuella framtida komplikationer
Säger inget om att det mest låter som en dålig ursäkt för något som egentligen beror på bristande resurser
Du är ju ung och smal så det är vanligt att man svimmar ibland,
säger läkaren när jag nämner min skenande puls
Ingen av mina vänner svimmar såhär ofta, säger jag inte
Det är nog bara något med blodtrycket, säger läkaren
Jag har just sagt att mitt blodtryck är normalt
och blodtrycksmätaren ligger orörd på hyllan
Om det varit normalt hade hon ju behövt remittera mig till ett test
som hon säger att de sällan gör
Jag undrar om det är för att det sällan behövs
eller för att resurserna inte finns
Vi håller varandras händer
Vi håller varandras händer
Bildligt talat, kanske för att vi bor i olika städer
kanske för att vi är fast i vårt eget hem
eller kanske för att vi inte har råd med bussen
och inte energin att planka
Vi håller varandras händer
för någon måste göra det
När läkaren inte tror oss
tror vi på varandra
Påminner varandra
om att vi ser, vi hör,
vi känner varandras smärta
Jag tror på dig
när du säger att du har svårt att andas
när du säger att din kropp arbetar emot dig
när du säger att du inte längre vill leva
såhär
När vården inte tycker du är viktig nog att prioritera
säger jag att du är lika viktig som någon annan
Att du har sagt saker jag kommer bära med mig för alltid
Att din existens är livsviktig för mig
När läkarna inte tror oss måste vi tro varandra
Påminner varandra så ofta vi kan att
jag tror dig
jag ser dig
jag hör dig
jag känner din smärta
i bröstkorgen
i lederna
i varje nerv i din kropp
Vi påminner varandra att det är inte normalt
att svimma
att svälta sig själv
att inte orka lämna sängen på morgonen
att det är inte normalt att ha ont
det är inte normalt att ha ont
det är inte normalt att ha ont
Jag vet
att du förtjänar vård
du förtjänar kärlek
du förtjänar nån som lyssnar på dig
och jag vet
att det kommer bli bättre
för det måste bli bättre
att det kommer bli bättre
för det måste bli bättre
Fenomenet
Hos gynekologen får jag höra
att jag är den första transperson hon träffat
Fast hon vet inte ordet så hon säger bara ”sån där”
Tänker på hur det aldrig hände i göteborg
och på sjukgymnasten i den lilla jämtländska byn
som sa att jag ser ut som en tjej men heter som en kille
så hon måste ju få fråga
I småbyarna i Norrlands inland är jag ett fenomen
ett magiskt väsen, som de är tacksamma att få uppleva
Det är fint att få bidra, om än lite tröttsamt
Fast gynekologen är tydlig med att hon tycker det är bra,
att det är hemskt att det finns folk som tycker det är fel
Jag tänker ja, vad fint, vilken bra person du är
Tänker snälla kolla mig mellan benen nu så jag får gå hem nån gång
***