Källsjön, älven, ån, forsen, bäcken, tjärnen, havet. I alla upptänkliga former har vattnet varit en förutsättning för livet. Vattnet har med sin kraft tjänat som motstånd mot fiskens till synes lättjefulla lek, det har burit väg för människor och djur oavsett årstid, forslat timmer, det har dämts upp av smådjur och till sist av stormän.

De flesta vattendrag i norra Sverige rinner från fjällen sydost mot havet. Som barn åkte jag bil mellan Norra Tresund inom Vilhelmina kommun och Åkerholmen inom Bodens kommun och just innan vi passerade en inlandsbanestation med det lockande namnet Julträsk åkte vi bro över Svärdälven. Älven rann till synes i ”fel” riktning. Det vill säga från öst till väst. En utlöpare från Byskeälvens ansamling i Arvidsjauresjön som valt en annan väg i terrängen just där för att sedan landa i Biehtsájávrrie och Mávásjávrrie.

Den stora riktningen i historien om Norrland har varit att allt gott ska till maktens centrum. Först till kusten och sedan till huvudstaden. Historien om Samelands resurser de senaste århundradena följer i stort sett samma ström. Även om många vattendrag tagit sina alldeles egna riktningar.

Tanken på Norrland som Framtidslandet har kommit tillbaka i omställningsindustrialiseringens tidevarv. Det Nya Norrland ska (återigen) befolkas och tjäna som kornbod inte bara för huvudstadens kungahov utan till hela världens behov av fossilfritt stål, förnybar energi och folklig rekreation. Få talar om Samelands och Sápmis behov.

Nog borde vibrationerna av tusentals tystade klövtramp från överdämda, kalhuggna och utgrävda renbetesmarker höras överrösta den tyngsta gruvdumper.


I sitt huvud kanske glesbygdskommunalrådet kan höra dem? I kommunen räknar de på ännu ett år med underskott i ekonomin, vikande demografi, ännu en kull avgångselever som lämnar kommunen för gymnasium eller universitetsstudier. De lovar att återvända men kanske bara för sommar- eller vinternöjet. Ett fåtal eller inga sökande på alla kommunala tjänster som de senaste åren öppnat slukhål i ett redan skriande behov inom vård och omsorg. Efterfrågad kompetens lockas också till den gröna industrins högre löner och lägre ansvarsförpliktelser för uppväxande eller åldrande generationer.

Framtidslandsfasaden har penslats norröver flera gånger genom historien. Metaforen om framtidslandet Norrland kan kopplas samman med ett av kolonialismens spår genom historien, nämligen retoriken om frälsning genom ”det nya” som ligger bäddat i prefixet ”framtid” och moderniteten. Genom metaforen skär också ett av kolonialismens asymmetriska maktförhållanden: centrum och periferi. I en intervju nyligen berättade idéhistoriken Sverker Sörlin att när han 1988 publicerade sin avhandling med titeln Framtidslandet. Debatten om Norrland och naturresurserna under det industriella genombrottet. inte anade att dessa resurser och idéer skulle bli aktuella igen. I nyutgåvan av boken som kom förra året har han givetvis omvärderat tanken.

Även på andra ställen i världen upprepas narrativ och strategier som tidigare varit en del av kolonial exploatering – nu klätt i gröna, sköna kläder. Det är inte en ny form av kolonialism utan snarare senaste uttrycket för en väletablerad ordning, en kolonialitet där vi kan spåra fortsättningen av det historiska fenomenet bosättarkolonialism hopmonterat med dagens omställningsmodernitet.


Resurserna från norr togs till en början i form av skatt i skinn och päls, fisk och kött förädlat från samernas näringar. Kyrka, marknad, skatteuppbörd och rättskipning centraliserades på av herrarna utsedda platser. När sedan silvermalmen upptäcktes tvingades samer med renar transportera malmen ner till kusten och förnödenheter till gruvarbetande utsocknes knektar på tillbakavägen. Samernas egna näringar blev söndertrasade och renarna dog i många fall av ansträngningen. Många samer flydde undan tvångsarbetet och kronan såg behovet av bofasta vilket resulterade i Lappmarksplakatet 1673. Nybyggare skulle lockas med extra privilegier att odla jorden i de nordvästligaste delarna av landet. Många kom från de finska delarna av riket och med tiden blev även många samer nybyggare. I vissa områden bestod majoriteten bofasta av samer som valt en kombinationsnäring eller skogssamer som redan tidigare varit tämligen bofasta. Ofta var det ett sätt att få behålla delar av sina ärvda skatteland enligt den svenska rätten. Men nybyggesverksamhetens byggnads- och odlingsplikter var liksom de tidiga fjällgruvorna ofta tungrodda och jordbrukskolonisationen tog fart först i början av 1800-talet.

När lappmarksjordbrukets kombination av jakt och fiske och även renskötsel blivit mer utbredd upptäcktes skogens värde, först av skogsbolagen och sedan staten. Skogsutdrivning och flottning i älvarna ner till kustens sågverksindustrier följdes åt av nya mineralfyndigheter. Malmtransporterna krävde kol och när första världskrigets avspärrningar och risk för importberoende avskräckte, skulle i stället den inhemska vattenkraften utnyttjas. Flera kraftverk i kustnärmare lägen som Sikfors i Piteälven och Finnfors i Skellefteälven bräcktes i magnitud av Statens Vattenfallsverks Porjus i Stora Luleälven 1915 och med hjälp av den nya vattenlagen kom dess stora magasin bakom Suorvadammen till.

Tre gånger till skulle en högre damm – beordrad av herrarna, byggd av folket – tvinga vattnet högre, dränkandes de lugna vikar och uddar som förut gett båtburna lä och skydd, i färd och fiske. Ett inlandshav som töms ur varje vårvinter.

Resurserna var först tänkta att användas lokalt i en vision om norrländsk industri, en dröm som i stort föll samman efter den så kallade fredskrisen. Men Porjus kraftverkssamhälle och Kiruna gruvstad består än idag trots att de båda är belägna ovanför den odlingsgräns som dragits klart år 1890, till skydd för fjällsamernas renbete. Ovan gränsen skulle inte ett jordbruksnybygge få tas upp, men väl gruvor, vattenkraftverk och dammar samt de samhällen som byggdes upp kring dessa verksamheter. Porjus guldålder var tämligen kort och befolkningen har minskat allt sedan sista kraftverksbygget.

Vid andra världskrigets utbrott återkom hotet om elransonering inom industrin och en tillfällig vattenregleringslag utreddes hastigt med låg rättssäkerhet för kraftbolagens motstående sakägare, för att tillgodose det som sågs som nationens behov av inhemsk el. All vattenkraft var i stort sett utnyttjad i Sydsverige, därför blev det norrlandsälvarna som fick tjäna tyngst under de tillfälliga regleringarna. Nu hade distributionen av el sammankopplats i stort sett över hela landet och ett kraftverk med regleringsdamm i norr kunde producera ”billig” el som skickades till konsumenter på annan plats. Sápmi och Norrland som resursuttagskoloni och periferi när det gäller inflytande blir allt tydligare. Renskötande samer var inte ens betraktade som sakägare under den stora utbyggnadstiden på 1940 och 1950-talen. På flera håll tvingades renskötande samer och lokalbefolkning flytta för att vattenkraftutbyggnad skulle ske. Snavva, Vuonatjviken, Nurrholm, Åbacka-Juktå och Gardiken är bara några platser som detta har skett på, i Vaisaluokta skedde det flera gånger. Först på 1960-talet började samer och renskötseln få mer att säga till om genom att samiska organisationer tog frågan till domstol. Men än idag är det inte ett reellt inflytande utan snarare en fråga om hur svårigheter ska undanröjas så att resursuttag ändå ska få ske med det gröna alibit, som om det gick att ersätta oersättliga värden.

I vår nutid talas åter om billig el genom vatten- och vindkraftsanläggningar och utökad mineralutvinning för att ställa om industri och transporter. Vad det kommer att innebära i termer av blomstrande lokalsamhällen och lika villkor återstår att se. Risken att såväl fjällsamisk och skogssamisk renskötsel som rekrytering av personal till andra sektorer i samhället undergrävs är alarmerande.

Men en omprövning av vattenkraftens miljötillstånd väntar de närmaste åren. Under ytan bubblar livet och frågorna ställs: de bolag som säger sig skapa en hållbar framtid genom förnybar elproduktion måste bidra till att vattnet i de miljöer och samhällen som kraften kommer från åter kan vara det mångfaldiga väsen det en gång var. Låt vatten finnas och sprida liv i torrlagda älvfåror, låt vattnet bygga sina broar mellan människor.

Referenser:

Laula, E. Inför lif eller död? Sanningsord i de lappska förhållandena. Stockholm 1904
Lövin, I. ”Sverker Sörlin: Tillbaka till framtidslandet” Tidningen Vi. 28 februari 2023 https://vi.se/artikel/srOOmyZd-a0j2LRwp-f6315
Stenberg, K. & Lindholm, V. Dat läh mijen situd – Det är vår vilja! En vädjan till svenska nationen från Samefolket. Örnsköldsvik 1920
Össbo, Å. (2020) ”Från lappmarksplakat till anläggarsamhällen. Svensk bosättarkolonialism gentemot Sápmi” Historisk Tidskrift 2020:3
Össbo, Å. (2023) “Back to square one. Green sacrifice zones in Sápmi and Swedish policy responses to energy emergencies”. Arctic Review on Law and Politics, Vol. 14 (112-134)