Kaamos, även kallad polarnatten är årets mörkaste dagar mellan december och januari. Det är den tiden på året då man känner att energireserverna börjar lida mot sitt slut. I början på februari är nivåerna kritiska och svårmodet står bakom nacken och flåsar så det ångar i vinternatten. Kanske är det vetskapen om att ljuset har vänt men att det går för sakta som gör det extra plågsamt. Som att simma uppåt, från mörka kalla botten, upp mot ytan, värmen och solglittret. Benmusklerna krampar, lungorna håller på att explodera, de skriker efter luft, men man måste hålla andan ett litet tag till för att överleva, en kort stund men det känns som en evighet.

Precis som man i ett hushåll behöver spara energi under den mörka och kalla årstider behöver människan hus-hålla med sina mentala resurser för att härda ut. Några marginaler finns inte att tala om, kör man slut så är det slut. I bästa fall så repar man sig så småningom igenom flertalet besök på Psykiatriska mottagningen på Gällivare sjukhus och några burkar D-vitamin. Vill det sig riktigt illa så försöker man bota tungsinnet med okontrollerad nätshopping av helt onödiga prylar eller att man går med i någon skum sekt i Västerbottens inland. Men det kan också vara så att man aldrig mer kommer upp på banan igen, att man tappar gnistan. Då får man puttra på i vägrenen i EPA-fart med ojämn tändning och kass kompression medan livet svischar förbi i sin flashiga elbil. Men i allra värsta fall är det som med ett helt urladdat batteri. Det är trasigt för gott och bara att kassera.

Förvånansvärt många av oss överlever ändå den här mörkerperioden år efter år. Men det är med nöd och näppe. Det är för att vi norrbottningar har utvecklat ett specialanpassat driftläge, som närmast kan jämföras med sparläget på en elbil. Det fungerar så att man helt enkelt kopplar bort de icke absolut nödvändiga livsfunktionerna, som till exempel att ha allt för höga förväntningar på livet.


Den här typen av driftform är såklart mycket osäker. Minsta lilla motstånd kan innebära att livet kapsejsar. Så det gäller att navigera med skicklighet igenom polarnatten i de nordliga nejderna, för det finns många hinder som lurar på färden.

Till exempel en seglivad vinterkräksjuka hos småbarnsfamiljen som går in för rond nummer två. Svärmors sega kola och en tand som går sönder under julhelgen och någon tandläkartid går inte att få. En bebis som får för bråttom ut i livet just när stormen yr och närmaste BB är fjorton mil bort. Gamla faster med sitt dåliga minne som kör från byn in till centralorten för att hämta sin medicin bara för att upptäcka att apoteket dragit ner på öppettiderna. Grannen och tillika egenföretagaren som tillverkar exklusiva handväskor av gäddskinn, på export till modehusen i Paris, får klappa igen verksamheten för att det lokala postkontoret lagt ner. Eller grannens hund som fått förstoppning och behöver få veterinärvård och närmaste veterinär finns på finska sidan men hundens pass har gått ut. Eller bilen som inte startar på måndag morgon när man ska till jobbet, för att man råkade komma i lite partystämning under helgen och blev sugen på att lyssna på finndisco men glömde stänga av bilstereon så att batteriet dog och ja, kollektivtrafik är ju bara att glömma. En tågurspårning på malmbanan mellan Kiruna och Narvik så malmen växer på en hög, i stället för som pengar i stadskassan, när man tjatat hur länge som helst om att man borde ha dubbelspår. Det är några exempel på motgångar som kan ladda ur det mesta av den lilla energin man lyckas uppbåda. Till det ska det adderas minus 30 grader flera veckor i sträck och ett kompakt mörker.

Men det är inget nytt. Sådana är premisserna. Det vet vi. Men det finns jobb som måste göras och någon måste få det gjort. Någon måste göra tillsyn på vattenkraftdammarna och smörja lagren i turbinerna. Någon måste ploga vägen till vindkraftparkerna så teknikerna kommer fram. Någon måste lära barnen matte så att nyrekryteringen av drifttekniker är säkrad. Någon måste gipsa handleder när stressade socialarbetare halkar i trappan till kommunhuset och någon måste rycka ut och sanda. Och någon måste ta hand om de som blivit gamla eller de som tappad gnistan. För de förtjänar väl något värdigare än kastas i byttan för uttjänta batterier på återvinningscentralen?

(Foto: Lotta Nyberg, Ur förställningen “Pohjonen-Davvi-Nord”, Tornedalsteatern. Anton Hennix Raukola t.v.  Atte Hänninen t.h. 
Foto myr: Anton Hennix Raukola)


Norra Sverige producerar mest energi i Sverige men vi använder inte så mycket själva. Inte är vi småsinta. Nog förstår vi att hjulen behöver hållas rullande, att industrin är ryggraden och att välfärden vilar på den. Men det är väl inte helt orimligt att tänka att en rimlig kompensation vore på sin plats?

Energin kan såklart inte kompenseras i samma energi-form som vi skickar i elledningarna söderut. Att man använder ordet energi som en metafor för livskraften eller för orken i livet, kommer från en tid då man tänkte sig att människan är en maskin och att hon bäst skulle förstås igenom naturvetenskapen. Även om det är skillnad på till exempel energi i form av elektricitet och den mentala energin som vi pratar om vid fikabordet på måndagsmorgonen, så är det en bra metafor. Annars hade den inte hängt kvar i runt hundra år.

Vad är det för typ av energi vi behöver kompenseras med? Hur laddar vi batterierna så att vi orkar arbeta och hålla i gång Sverige? En del laddar batterierna igenom en shoppingtur till i Luleå eller igenom att kolla på en hockeymatch. En del åker till Kanarieöarna, en del badar utebastu och en del lär sig blommors namn på latin. För mig och många andra laddas batterierna bäst på en teaterföreställning, en konsert eller på en konstutställning. Konsten får tanken att bryta sig loss från de bojor som via högar med tvätt, räkningar och äckliga fiskpinnar fjättrar tanken vid den gråtrista vardagen.

Det är här som energikompensationsmodellen kommer in.

Den fysiologiska energiåtgången för en vuxen människa är ca. 2400 kcal per dygn. Vilket motsvarar 2,8 kWh. Enbart vattenkraften i Norrbotten producerar cirka 14 TWh per år. Det innebär att om man skulle kompensera för den energi som vi förser Sverige med, skulle man kunna driva tre miljoner kulturarbetare per år. Och det enbart på vattenkraften. Det blir ju förstås orimligt många kulturarbetare även om vi visserligen har mycket yta. En promille av tre miljoner är 3000, till och med det är överdrivet. Det rimliga vore att man ser till att fortsätta stötta och stärka de kulturinstitutioner som redan finns i länet och kanske jobba för att nya etableras. Och att man ger de frilansande kulturarbetarna rätt förutsättningar för att leva och verka här uppe. Precis som vatten- och vindkraftverk behöver infrastruktur för att fungera så behöver människan grundläggande samhällsservice. Det är en självklarhet som ska tas med i budgeten.

Ur den kulturella källan öser vi energi som räcker i tusen och åter tusen år. Det är hållbar energiproduktion.

Aktionsspecifik energi, ASE
Begrepp inom etologin som man tidigare använt för att beteckna och förklara det faktum att vissa stimuli och situationer (s k nyckelretningar) endast utlöser viss typ av handlingsmönster. Begreppet är från den tiden då man använde det fysikaliska begreppet energi som metafor för psykisk eller nervfysiologisk aktivitet eller drivkraft.”

-Psykologilexikon, Psykologiguiden.se